Det finns tillfällendå man känner igen sig i kändisar, som när man ser en bild på Jake Gyllenhaal som står och tankar bilen i spöregn eller på Anne Hathaway som plockar upp hundbajs. Eller när man, som för min del, hör Emma Thompson prata om sin favoritfilm. Medan de andra tillfrågade nämnde pretentiösa filmer tittade hon in i kameran och sa:
– ”Det våras för Frankenstein”.
Hon tyckte att det är den bästa filmatiseringen av Mary Shellys skräckroman (kul med tanke på att hennes ex-make också gjort film av den) och så talade hon om Gene Wilder som spelade huvudrollen.
– Jag ville vara hans flickvän! avslöjade hon och skrattade.
Och ungefär där kände jag att vi möttes jag och Emma, inte bara på grund av vår kärlek till filmen utan även i vår småförälskelse i Gene Wilder.
Vi är inte ensamma.Efter hans död i slutet av augusti har sociala medier fyllts med hyllningar och jag slås av att det egentligen är märkligt, inte hyllningarna i sig, men hur många gånger ordet ”saknad” kommer upp.
Människor skriver om hur mycket de saknar denne 83 år gamle man som förmodligen levt ett oerhört innehållsrikt liv, som i stort sätt pensionerade sig från vita duken för många år sedan och som de allra flesta av oss inte kände.
I England och USA går hyllningarna till hans Willy Wonka och i Sverige älskade vi honom mest som den unga Frankenstein (eller Frokensteen) och The Waco kid.
Och däri ligger kanske en del av förklaringen till just ”saknaden”, han skulle ju liksom alltid finnas där, inte bli gammal.
För det är ju så film funkar, jag blev förtjust i samma karaktär som Emma Thompson men 20 år senare. Gene Wilder drog sig tillbaka för länge sedan men hans roller, de han spelade med oerhörd vigör är för alltid unga och odödliga.
På 500 biograferi USA ska ”Det våras för Frankenstein” nu visas på nytt. I Sverige lär vi inte ha samma förmån, men nog är det definitivt dags att se om filmen ändå.