I skrivande stund så är jag, och resterande delar av min klass, mitt uppe i en tentaperiod.
Alla har vi olika sätt att hantera stressen, oftast är det med någon typ av last. Vissa söker sig till tobak och antingen röker eller snusar, för andra är det sötsaker eller godis. För mig är det något helt annat.
Beroende jag är inte stolt över, inget jag skyltar med. Det har dessutom nått nya, obeskrivliga höjder under denna tentaperiod. Jag vet inte hur många som delar mitt missbruk, men för mig är det väldigt allvarligt. Jag pratar om kolsyrat vatten.
Ja, jag vet vad ni tänker, det kunde ha varit mycket värre, men ni är inte i mina skor. Ni vet inte hur det är.
Hade jag haft obegränsad tillgång till kolsyrat vatten, ja då hade jag förmodligen drunknat i det. Varje gång jag är på mataffären måste jag skynda förbi drickeshyllan utan att snegla, för om jag tittar ja då vet jag att jag tömmer sortimentet.
”Jag vet exakt vad mamma kommer säga när hon läser denna krönika.”
Jag har börjat googla om det finns hälsorisker med att dricka för mycket kolsyrat vatten, vilket det givetvis inte finns, men när det kommer till sådana absurda mängder som jag sysslar med då kan man aldrig vara nog säker.
Det värsta med denna bekännelse är att jag vet exakt vad mamma kommer säga när hon läser den här krönikan.
Ända sedan i höstas har hon försökt övertyga mig om att jag borde ta över en gammal sodastream hemifrån som inte används.
Jag har svarat med att jag har svårt att se just exakt var i mitt lilla rum den ska rymmas.
Jag bor ju på endast 19 kvadrat, eller ja, det är vad hyresvärden påstår. Jag har vänt ut och in på rummet men hittar endast drygt 16, jag vet inte var de sista tre kvadratmetrarna gömmer sig.
Hur som helst så skulle det inte sitta helt fel med den där sodastreamern just nu, och det kommer jag nog få höra från mamma.
Det är som vanligt, mamma har alltid rätt, att jag aldrig lär mig.
William Johansson