Stora bilden visar sovande gatubarn i Honduras.
Min brorsdotter säger ofta ”mamma och pappa älskar mig mest i hela världen” eller ”mamma och pappa säger att jag är bäst”. Hon är strax över två år och än så länge är hennes självförtroende stort, ett självförtroende jag hoppas får vara en följeslagare i hela hennes liv.
Men det finns trots att året är 2020 barn som inte är älskade av någon, som inte har någon famn att krypa upp i när de trillat eller någon som visar dem rätt väg i livet. När jag var nio år deltog jag i en teateruppsättning där intäkterna gick till gatubarn i Bolivia. Efter det var det tydligt för mig att en sådan kärleksfull uppväxt som jag hade inte är en självklarhet för alla.
Unicef beräknar att 100 miljoner barn i världen räknas som gatubarn varav 40 procent lever i Latinamerika. Globalt misstänks minst 1,2 miljoner barn vara offer för människohandel antingen i sexuellt syfte eller som hushållsslavar och över 30 000 flickor under 18 år gifts bort varje dag.
Sverige är långt ifrån förskonat från elände och årligen genomförs 331 000 orosanmälningar vilket motsvarar nästan 1 000 anmälningar per dag. 23 800 misshandelsbrott mot barn anmäldes det gångna året men mörkertalet befaras vara omfattande särskilt mot barn under sex år.
Barnen är vår framtid och de barn som lever nu är de individer som kommer att se till att vi vänder skutan angående klimathotet, får ett botemedel mot cancer och skapar kalorifattiga chips.
Det är oerhört viktigt att vi tar hand om våra yngre förmågor likväl som vi ska ta hand om alla våra medmänniskor.
De yngre vet inte alltid vad som är rätt och fel och blir de utsatta för något som inte är rätt är det inte en självklarhet att de förstår felet i handlingen. Därför är det viktigt att vi medmänniskor är varje barns försvarsadvokat och att vi vågar se, vågar säga till och vågar älska.
Alexandra Andersson