Fuck you too. Det är mycket hormoner nu. Är det inte tonårsdotterns så är det mina egna som åker karusell.
Vi är på väg att ta en promenad tillsammans då allt plötsligt brakar samman. Blixt och dunder.
”Du blir så jäkla arg nu för tiden”, säger tonårsdottern surt.
”Jag?! Du då? Du är alltid sur du”, säger jag argt.
Sen går vi med raska steg åt var sitt håll, med var sitt åskmoln ovanför.
Ibland behövs det inte mycket för att reta upp tonåringen. Oftast är jag inte ens sur, men hon misstolkar. En gång när vi messade med varandra fick jag svaret: ”Värst vad du är sur då”. Jag förstod inget. ”Vadå?” Då var det emoijin som var fel. Den var visst himla dryg. Och jag var därmed sur. Men i ärlighetens namn. Det behövs inte mycket för att reta upp en kvinnlig 50-plussare heller. Jag är minst lika labil som en 15-åring. Om inte mer, 15-åringen är i alla fall något förutsägbar.
Att skaffa barn sent i livet har många fördelar, men också nackdelar. Var 37 när jag fick min dotter, vilket innebär att när hon nu är 15 har jag hunnit upp till den mytomspunna övergångsåldern = humörsvängningar.
Precis som en tonåring.
Den här hormonella obalansen är nåt kvinnor får dras med genom livet. Men nu är vi båda i varsin ände av ytterlägena, så att säga. Det är rena berg-ochdalbanan. När hennes åker upp, åker mina ner, och så blir det ibland en himla sammandrabbning när man minst anar det.
Jag var arg. Tänkte att hon är en bortskämd, självisk och otacksam liten skitunge utan känsla för någon annan än henne själv. Tänkte på hur slarvig hon är, hur hennes rum ser ut som en katastrof med kläder kastade överallt. Det är inte bara hennes rum, så fort hon går någonstans så faller kläder och annat av henne. Tröttsamt är bara förnamnet. Hon är 15 och borde kunna ha lite ordning.
Förmodligen gick hon just nu och tänkte irriterat på mig. Sura morsan-tankar.
Men så börjar hjärnan svalna. Hon sköter skolan perfekt. Hon lagar gladeligen middag, går ut med hunden, plockar oombedd ur diskmaskinen. Då kan man väl få vara lite slarvig i övrigt? Och hur lätt är det att vara 15? Det var jobbigt 1982, men inte som nu, väl? Det gick inte att jämföra sig med andra på samma sätt som idag. Någon stress var det nog få som upplevde. Man var givetvis arg på föräldrarna, de fattade inget, men ingen pratade om pykisk ohälsa. Vi mådde nog rätt bra jämförelsevis. Inte alla givetvis – men nu, nu dyker det nästan dagligen upp rapporter om hur dåligt våra unga mår.
Alltså. Nu har jag så dåligt samvete att jag vänder hemåt. Lilla gumman, jag som är vuxen borde väl kunna tygla mig. Jag har ju inte någon direkt pubertet eller befrielsefas att ta mig igenom. Blir arg på mig själv istället. Jävla klimakterie-kärring muttrar jag. Saknar verkligen hennes promenadsällskap. Hon har så mycket att berätta om, ofta sånt som jag inte har en susning om. Att hon dessutom ens vill ut och gå med sin mamma är ju bara det en grej att glädjas över.
Jag skyndar hemåt. När jag kommer hem står hon där, min lilla som växt om mig och som jag är enormt stolt över. En kram och ett förlåt och allt känns bra igen.
Till nästa gång hormonerna går i taket.