”Tänk om man skulle ta den där och göra en total burn out”, säger en reporter och pekar på min skateboard.
Jag säger att jag inte riktigt förstår vad han menar.
Han kontrar.
”Känner du dig ung med där eller?”
Ung?
”Den gör mig lycklig”, svarar jag.
Trots min ytterst logiska parering sitter frågan kvar. Ung. Jag har väl för bövelen fortfarande rätt att vara ung? Jag är ju bra mycket närmare tjugo än fyrtio. Eller? Jag är ju bara tjugotvå!
För att försäkra mig att jag fortfarande besitter den rätten konsulterade jag Leif, master and commander of informationsteknik. Jag förklarade mitt dilemma: Tiden går snabbare ju äldre man blir.
Principen är enkel, men svår att förklara. Året mellan ett år och två år varar lika länge som åren mellan 40 och 80, eftersom det är det dubbla av de dagar du redan levt. Två år för en 40-åring är lika långa som ett år för en 20-åring.
”Så vilket år är brytningspunkten när du är närmare 40 än 20?” frågar jag.
Trots att klockan bara är dryga nio slår Leif hål i saken. 1/20=0,05 och 1/40=0,025. X är brytningsåret. Alltså är 1/X=0,075/2, vilket ger X=1/0,0375. Alltså är X=26,6. Vilket översatt till år är 26 år och åtta månader.
Så. När man är 26 år och åtta månader är man närmare 40 än 20. Jag har alltså ganska precis fyra år kvar innan jag måste börja skämmas för unga saker.
Och för alla er som vandrar på andra sidan 26 år och åtta månader – var varnade. Fyrnollan är på väg i en hiskelig fart.
Det finns förvisso en räddning. Ha tråkigt. För enligt samma principer om tidsuppfattning spelar även sinnesstämningen stor roll.
Tiden går snabbare när man har roligt. Alltså ska man ha tråkigt. Skaffa ett riktigt ostimulerande jobb och spendera fritiden på en stol framför en vägg.
Tyvärr finns det ingen sysselsättning som är så tråkig att man färdas tillbaka i tiden.
Än så länge.