Vintern kapitulerar. Äntligen
Snögrädden har stelnat och blivit maräng och marängen pyser samman för varje dag. Det droppar från taken.
Snart är den gröna tiden här, men först den bruna: Bruna gräsmattor. Fjolårslöv täcker marken. Gömda, glömda prylar att hitta både här och där. I diken och i trädgården.
Den efterlängtade solen avslöjar att städning inte längre är behovsprövad utan ofrånkomlig. Vintervilan är definitivt slut.
Dags lämna idet och kavla upp ärmarna. Möta våren. Se till att den grönskar, knoppas och blomstrar.
Det har varit en hård vinter. Det har varit synd om de buskar och träd som snön hållit fast i obekväma ställningar mot marken. Tvingade till onaturlig bugning.
Så seg kan människan också vara. Det finns livskraft och envishet i oss.
Jag har ibland stannat upp och dragit kvistar ur snön. Och grenarna har sträckt på sig, glatt och tacksamt. Gått till återhämtning.
Det finns något symboliskt över de böjda björkarna, syrenbuskarna och häggarna.
Snön som obeveklig härskare, träden som böjts i underkastelse. Och att värmen slår snögreppet på fingrarna och gör så att träd och buskar reser sig igen.
Om en tid kommer de, hur plågade de än har varit, att bära gröna, vackra spirande löv. Trots den tuffa behandlingen har de inte knäckts.
Så seg kan också människan vara. Det finns livskraft och envishet i oss.
Vi vet att det runt om oss finns de som tryckts ner till onaturliga positioner av olika anledningar och som kämpar för att resa sig. Från krig, olyckor, sjukdom, misshandel, kränkningar och andra situationer där man farit illa.
Vad kan vi andra göra för dem?
Kanske räcker det att dra i kvistarna. Underlätta i vardagen. Exempelvis att erbjuda att bära en tung kasse, bjuda på skjuts, hålla en hand, lyssna, erbjuda tid.
De små gesterna är en start. Börja grönska måste varje individ göra själv.
För det är ju så att värmen segrar. Det gör den alltid.
Britta Stenberg