En behöver verkligen inte vara man för att röka en cigarr.
Tänk vad morfar skulle ha blivit förvånad om han hade fått läsa vad ungdomen skriver nuförtiden. ”En”, så skriver de, för ”man” är liksom ute. För den som tolkar allting bokstavligt så är ”man” en karl och inget könsneutralt uttryck alls. Inte heller är "man" ett ord att ta till när det känns för storslaget att skriva "jag" om sig själv. Därför skriver de ”en” istället. Det är liksom lite mera både/och och rätt mycket hen över det ordet töcker ongarna (tycker ungarna). Och vet inte att de i och med detta anammande av ett mera PK-aktigt språkbruk sällar sig till den del av befolkningen som hade västgötskan som modersmål kring 1950.
”Dä sulle en väl allri ha kånna tro” (det skulle man väl aldrig ha kunnat tro) skulle morfar ha kunnat säga. Morfar var västgöte han. Helylle. Så han sa inte bara ”en” när han menade ”man” eller pratade om sig själv. Han sa ”I” också. ”Ha I hört dä?” (har ni hört det?) skulle han också ha kunnat säga om han fortfarande funnits mitt ibland oss med sitt urvästgötska tungomål, helt obegripligt för den som inte var van.
"En söndagscigarr att lukta på under djupsinnigt grubbel över nutidens alla påhitt och konstifika grejer, det är något man kan längta efter ibland."
Se där du, där fick du allt något att tänka på. Och vi som fortsätter att skriva ”man” av gammal vana för att det känns så praktiskt och hemtamt, vi har också fått något att fundera över. För kommer ”en” att bli allmängods? Eller kommer det bara att kännas konstigt och påklistrat även i fortsättningen. "Jajamän, förstår I, dä töcker faktiskt ja att dä ä” (jajamän förstår ni, det tycker faktiskt jag att det är).
Och morfar sen, skulle han ha skrivit ”en” om han hade varit här nu? Inte bara sagt det i var och varannan mening.
Jaa, dän´te lätt för en ann å vetta dä. Va töcker I? Har I nån åsikt öm dätta häringa spörsmåle?
Nää, vet nån va, nu borde vi allt ha haft morfar här ändå, för då kunde han ha bjudit på en god cigarr. Att röka cigarr, det var fint det. Gjordes bara på söndagar och när det kom främmat (främmande). En söndagscigarr att lukta på under djupsinnigt grubbel över nutidens alla påhitt och konstifika grejer, det är något man kan längta efter ibland. Det och mormors kakor. Sju sörter (sju sorter) som dukades fram i finråmmet (finrummet).
Ett finrum, undrar du nu, vad var det?
Jo, se det var det rum där allt som var fint skulle stå och som nästan aldrig användes, bara när det "kömm främmat".
Jaa, I förstår att så däringa könschtit va dä förr i tia.