Nej, det här är inte Sigge, det är skådespelaren Edvard Persson. Farmorsmor var säkert förtjust i honom också.
Frågar runt bland vänner och bekanta för att höra om någon möjligen har ett sparat exemplar att låna ut. Möts av idel huvudrunkningar och kommentarer som ”min mormor sa att sån´t där ska man inte läsa”.
Sigge Stark.
Den äldre generationen vet inte bara vad jag pratar om. Den rodnar också så vackert av ren och skär blygsel. Sigge Starkromaner var usch och fy och romantiskt veckotidningsdravel hävdade de litterära förståsigpåarna. Det var verkligen inget man skröt med att man hade hemma i bokhyllan.
Nu är det så länge sedan Sigge, alias Signe Petersén, alias Signe Björnberg, gick ur tiden (1964) att den värsta, nedärvda moralpaniken bör ha lagt sig vid det här laget.
Det är dags att återupprätta vår mest produktiva, mest lästa författare och hennes berättelser från ett Sverige som inte längre är, men som helt uppenbart intresserar den yngre generationen alltmer: Den som vurmar för släktforskning och farmorsmors hemvävda spetslakan med broderade monogram i moulinégarn.
Den som intresserar sig för gamla prylar och släkthistoria borde också ha ett visst intresse för tidsandan som rådde på 20-, 30-, 40- och 50-talet.
"Den äldre generationen vet inte bara vad jag pratar om. Den rodnar också så vackert av ren och skär blygsel."
Tidsandan är en svårfångad fjäril, men ett bra sätt att få grepp om den, åtminstone lite grand, är att läsa skönlitteratur som skrevs just vid den tiden. Fördelen med det är att författaren såg på sin egen samtid genom sin egen tids glasögon.
Sigges starkaste sida är de miljöer där hennes historier utspelar sig. Tack vare böcker som ”Guldkungen”, ”Flickor på egen hand” och ”Holger Björnssons samvete” får läsaren stiga in i fattiga torparstugor, rökiga timmerhuggarkojor, storbondekök, stall och ladugårdar. Läsaren får närkontakt med tjuvskyttar, hunsade hemmadöttrar och timmerkörare som kör väldiga lass nerför livsfarligt branta backar.
Sigge skrev om folket som bodde i de värmländska skogarna, hon skrev om djur och natur och hon visste vad hon talade om, för hon var inte bara en kvinna som skrev ur hand i mun för brödfödans skull. Hon var också Sveriges första kvinnliga travtränare och travkusk.
Så är det med dig som med mig - att du har ledsnat på deckare och feel good-romantik - så sök dig bakåt i tiden istället. Läs en tidig Sigge Stark, känn doften av solvarm granskog i näsan och fatta en sak: Det var precis det här farmorsmor tyckte om att läsa, men bara i smyg förstås.