Höjdpunkten på dagen under tiden i karantän var promenaderna med hunden, ibland orkade hela familjen följa med.
På jobbet hade den ena kollegan efter den andra fallit offer de senaste dagarna och på barnens skola hade smittan blivit så utbredd att rektorn inte längre orkade skicka ut mejl varje gång någon blev smittad. Men ändå, vi hade ju klarat oss så länge. Efter snart två år av frenetiskt tvättande av händer, otaliga negativa covidtest och flitigt användande av handsprit såg vi ljuset i tunneln – nu vänder det!
Irritationen i halsen kunde väl knappast vara covid, jag hade ju varken hosta eller feber? Då var jag mer lur på att något av barnen åkt dit. Så döm om min förvåning när det plingade till i mobilen: ”Du har testat positivt för covid-19”. Herregud! Och det var bara jag som var positiv, ingen annan. Men det spelade ju ingen roll. Pesten hade kommit till huset och det var bara att kapitulera inför familjekarantänen som väntade. Släkten kallades in för att handla, med stränga order att lämna maten på bron, och en missnöjd make fick finna sig i att jobba hemifrån. ”Så härligt med karantän, nu får vi vara tillsammans hela familjen”, var 14-åringens första kommentar. Och nog fick vi vara tillsammans alltid.
Aldrig har huset känts så litet. Försökte jobba hemifrån första tiden, men i varje rum dit jag kom satt redan någon annan och pluggade eller pratade i telefon och behovet av ett riktigt kontor blev uppenbart. Mitt i en intervju till en artikel jag skulle skriva kom lillebror inspringande och krävde att genast få hjälp med matten. För samtidigt som man var rätt risig och försökte jobba hemifrån förväntades man även vara lärare till tre barn som plötsligt hade hemundervisning. Ja ni hör ju själva, det var cirkus. Dagens höjdpunkt var promenaden med hunden, där alla som orkade hängde med. Ibland åkte vi skridskor eller skidor och även om vi blev trötta gav den friska luften ny energi.
Det märkliga med covid var att symptomen var så olika mellan oss i familjen. Jag hade värk i kroppen, extrem huvudvärk och var väldigt trött i några dagar. 9-åringen hade hög feber och var helt utslagen i en dag och sedan försvann det, medan 12-åringen och 14-åringen fick snuva och ont i halsen.
Labradoren Lilly tyckte det var långtråkigt när familjen satt i karantän.
Maken var sist ut att bli sjuk, men blev väldigt snuvig och hes. Och han tappade nästan helt smak och lukt. Vilket kanske var tur, för en kväll när vi stod i köket och han tänkte tröstäta lite godis fick han en överraskning. ”Du, de smakar lite konstigt de här godisarna. Vad är det för något?” frågade han och höll fram en liten påse. Jag insåg snart att det inte alls är godis, i alla fall inte människogodis, utan den nya sortens hundgodis som jag köpt till familjens valp som han står och knaprar på! Alltså den minen, när han inser att den pikanta smaken på kvällssnacksen är ”kött” och att ”godiset” troligen består av någon sorts slakteriavfall var oförglömlig! Stackaren…
Nej, detta är inte människogodis – utan hundgodis. Något som maken bittert fick erfara.
Sedan några dagar tillbaka är jag ute i friheten igen. Det är fördelen med att bli sjuk först, då blir man i regel också frisk först, och det var underbart att vara tillbaka på jobbet igen. Snart borde resten av familjen också vara friskförklarad och ordningen återställd. Så nu vill jag verkligen att vi ska klara oss från nästa pest, magsjukan, som verkar skörda en hel del offer i skuggan av covid. Visst känns det härligt att samhället öppnar upp igen, men använd sunt förnuft. Bara för att restriktionerna upphör så betyder inte det att covidsmittan är borta, den kommer vi att få dras med länge, men vi får lära oss att leva med den och inte låta den styra våra liv på samma sätt som den gjort de senaste åren. Och så får vi njuta av våren som kommer och att dagarna blir längre – för nu går vi bokstavligen mot ljusare tider.