Febertermometern har vandrat från kroppsöppning till kroppsöppning. På 80-talet skulle den stickas in i munnen.
Det är det här med det personliga ansvaret som känns så svårt att hantera nuförtiden: ”Hallå där! Jag har fått en sticka i fingret, kom hit och dra ut den någon, en doktor till exempel.”
Det sägs att vaccinskeptikernas antal bara ökar och det har jag full förståelse för. Har man själv aldrig haft bältros eller träffat en person som framlevt hela sitt vuxna liv i rullstol efter att ha smittats av polio som 18-åring, då är det säkert väldigt lätt att tvivla på vetenskapen. Det säger jag ingenting om, för inget går upp mot egna erfarenheter.
Å andra sidan: Om man nu råkar vara en hårdnackad vaccinmotståndare, då går det inte att krypa undan det personliga ansvaret. Och detta personliga ansvar pekar rakt bakåt, mot det i princip vaccinlösa 1800-talet.
Vad gjorde dåtidens föräldrar när ungarna låg utslagna i röda hund och påssjuka? Ja, inte kastade de sig in i bilen och drog iväg till närmaste akutmottagning i alla fall.
Barnsjukdomarna sköttes på hemmaplan. Blev ungen frisk igen så var ju det bra. Dog den så var det bara att bita ihop och be snickaren ordna fram en liten likkista.
"”Hallå där! Jag har fått en sticka i fingret, kom hit och dra ut den någon."
På det nästan vaccinlösa 1800-talet var det gräsligt ont om både akutmottagningar, doktorer och pengar att betala doktorn med.
Det kallades ”vård i hemmet” det där som dåtidens fattiga föräldrar ägnade sig åt. Och de som var riktigt kloka och upplysta såg till att hålla andra borta så att smittan inte spred sig till grannarna.
Denna syn på barnsjukdomar levde kvar långt in på 1900-talet. Min egen mässling var en två veckor lång 40-gradig pärs. Men att mina föräldrar, uppfostrade i kärv bondeanda, skulle släpa med mig till ett sjukhus och i värsta fall smitta ner halva stan, det fanns inte på deras mentala karta. Å andra sidan var de inte ett dugg vaccinskeptiska heller, för det fanns inget mässlingsvaccin att vara skeptisk mot.
Däremot emotsågs varje tuberkulosspruta och varje dos poliovaccin med glad förnöjsamhet. På 60-talet hade de vuxna bara ett sätt att betrakta de medicinska framstegen och alla nya vacciner på: Som en skänk från ovan och en välsignad gåva från försynen.
Att ta emot nålstick från skolsköterskan var dessutom gratis och flourtantens regelbundna besök i klassrummet betraktades som en självklarhet. Extremt modernt visserligen, men ack så hålförebyggande.