Hålet i mina tankar.
Att i levande tillstånd få färdas i alla fall en pytteliten bit på Norrbotniabanan, den förhoppningen känns väl sådär lagom lite trolig numera. Efter 60 börjar nämligen nerräkningen. Därför känns allt som kommer att vara sprillans nytt om bara några år som ett väldigt osäkert kort att satsa på. Varje ny grop som grävs är ett påtagligt löfte om att det finns en framtid som väl kan kännas hyfsat säker för den som är under 50. Men när det bara återstår 19 år till 80, då rymmer stadens växande kratrar en symbolik som är minst sagt dubbeltydig.
Vi är alla på vandring mot vår egen lilla grop, ty sådan är människans enkla lott. Dock hoppas jag, och har så gjort i många år, att fortfarande få vara med när den jättegrop som ska rymma det blivande kulturhuset äntligen har fyllts av den byggnad som ska bli ett säkert vattenhål då tiden som silverfärgad panter är inne. Kulturhuset kommer självklart att bli alla dagledigas solklara hängställe varje dag i veckan, om bara öppettiderna är tillräckligt generösa.
"Men när det bara återstår 19 år till 80, då rymmer stadens växande kratrar en symbolik som är minst sagt dubbeltydig."
Varje vardag, både morgon och kväll, passeras därför detta hål i marken med bävan i hjärtat, ty för vart dygn som avverkas har tiden som återstår återigen krympt med 24 timmar.
Ska det bli klart i tid? Ska undertecknad fortfarande ha förmågan stå upprätt när miraklet sker?
Vägen mot framtiden har alltid varit knölig i alla tider, ty den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri. Förhoppningar spricker så lätt och livet hänger som vanligt på den tunnaste av trådar. Åldrandet har sina kuriösa sidor och slutsumman är och förblir en enkel nolla på varats ändliga kalkylblad.
Vet ju så väl att många andra aldrig har velat se denna grop bli grävd. Det är personer som med fasa ser hur nollorna hopas och bara har ett enda räknesätt i huvudet, addition. Det ena plussas på med det andra som blir summor som skulle kunna användas till helt andra saker än böcker, mysiga läshörnor och teatersalonger. Vem behöver sån´t? frågar sig additionisterna.
Jag, som redan befinner mig på minussidan och enbart subtraherar numera, vet att svaret kan sammanfattas med ett enda ord bestående av fyra bokstäver. Ett ord som betyder samma sak och låter likadant vare sig det skrivs eller uttalas fram- och/eller baklänges:
Alla.
Det gäller bara att upptäcka det själv innan det är för sent.