”Jag har aldrig varit orolig för att jag inte är bäst.”
Det är runt den här tiden på året som vintermarknaden i Burträsk skulle ha ägt rum, men just i år är den inställd.
– Vild-Hasse gjorde ett stort avtryck på marknaden. Jag kommer ihåg honom ända sedan jag var barn, säger Fredrik Burman, ordförande för Burträsk hockey som arrangerar marknaden.
Marknadens hemsidan pryds av en bild på just Vild-Hasse.
– Det är för att han var en så känd profil. Han levde för marknaden!
Hasse föddes år 1938. Han blev 85 år gammal.
Hasses ljudliga stämma har inte hörts på marknaderna runtom i landet de senaste åren men i min värld kändes det ändå som att han var odödlig. ”Han kommer tillbaka”, tänkte jag.
Jag kommer från samma ort som Hasse – Malung i Dalarna – och det kändes också lite häftigt att vi var släkt, om än avlägset. Var jag än befinner mig i landet så vet folk nästan alltid vem han var. Man kommer ihåg den skäggiga mannen som gormar om korv med kniven i högsta hugg. Vem ska gorma nu?
Under Hasses uppväxt var det många som ville styra in honom på olika vägar i livet. Pappan ville att Hasse skulle ta över sågverket. ”Han tyckte inte det var så roligt till skillnad från hans son! Jag tycker att varje dag är ett unikum av händelser.”
På Bengtgården i Malung står bland annat Vindarnas tempel, men även ett korvmuseum och en tomteverkstad.
Jag skulle vilja backa några år i tiden. Vi träffades för en djupintervju och han var då 79 år gammal:
Jag och Hasse sitter vid hans köksbord i Bengtgården, Malung, där han jobbar och bor när han inte är på marknadsturné.
Han lutar sig lite över bordet, talar långsamt och plirar med ena ögat.
– Hela mitt liv har jag klarat mig på bluff.
När Hasse var 30 år fick han reda på att han var dyslektiker, eller ordblind som han kallar det. När han var ung så pratade man inte om det, då var man bara ”dum i huvudet”, berättar han.
– Jag har lyckats ge intryck av att vara är en klok och bildad människa, men det är jag inte.
Han tog sig igenom skolan med hjälp av klasskamraten Ingrid som gjorde alla hans prov och uppgifter.
Dyslexin påverkade honom genom livet. Yrket, som landade på korvhandlare och marknadsknalle, var inte Hasses förstahandsval; ett tag ville han bli stridsflygare.
– Jag lämnade in en ansökan till flygvapnet men den kom tillbaka med 16 bockar. ”Lär dig att stava innan du söker arbete!”
Vindarnas tempel är platsen där Vild-Hasse sålde korv på hemmaplan, men om man ser sig omkring är det mer likt ett museum av minnen och berättelser.
Trots hårda ord lyckades han få jobb på annat håll och korvhandlare blev han först när han var på semester med några vänner. De skulle till Karlstad för att dansa och på vägen dit passerade de en marknad i Ekshärad.
En av vännerna säger då att ”det där vore något för oss”.
– Man ska ta chansen när den kommer, säger Hasse och nyper tag i luften som om han försöker fånga en fluga.
Han berättar att han gick in på en affär, köpte 15 korvar och sålde dem över en kartong som han fått tag i. Om vännen aldrig sagt något hade det aldrig blivit någon korvhandlare av Hasse.
– Då hade jag kanske blivit sågverksdirektör som mina förfäder i fyra led.
Pappan ville att Hasse skulle ta över sågverket medan mamman ville se honom bli präst. Det sistnämnda gick nästan i uppfyllelse. Ett tag studerade Hasse till präst på en internatskola utanför Uppsala, men rymde för att bli befälselev i stället.
Men kanske är det internatet och intresset för familjebibeln som lämnat avtryck i hans sätt att tala? Det låter nästan som att han predikar.
– Man får vara tacksam att det blev som det blev. Det kunde ha blivit annorlunda. Det tänker jag ofta på.
Han presenterar sig som ”Vild-Hasse” när han svarar i telefonen som hänger kring halsen.
”1972 skulle vi gifta oss, Yvonne och jag.”
En person som varit en stor del av Hasses liv är Yvonne.
– 1972 skulle vi gifta oss, Yvonne och jag.
När han pratar om henne låter han allvarlig, men han har ändå något lekfullt i rösten.
Bara några dagar innan bröllopet säger Hasse att han inte kan vara med.
– Till slut sa hon ”jaha, då får du ringa runt och säga att det inte blir något!”
Dagen som skulle ha varit deras bröllopsdag spenderade han i Arvika.
– Jag hade åtta bord med försäljningsplatser. Det var den största helgen på året, och det förstod hon inte.
På gården står en byggnad som kallas för Vindarnas tempel. Där – i en amerikakoffert – finns bröllopskläderna kvar. Den vita klänningen har börjat gulna och fracken är skrynklig.
– Jag var stilig i den… Synd bara att den inte kom till nytta. Men man vet aldrig, det är inte för sent!
Hasse pratar tyst och lugnt när han talar om bröllopet som aldrig blev av. Det är svårt att avgöra om det är för att han är trött eller tankspridd.
Yvonne och Hasse gifte sig aldrig, men de var ett par ända till slutet.
I en amerikakoffert letar Hasse fram bröllopskläderna som aldrig kom till användning.
Under tiden vi satt där vid köksbordet gick Hasse från att vara livlig till stillsam. Tidigare undrade jag om han var den tysta Hasse på hemmaplan och den galna Vild-Hasse på jobbet, men det verkade som att han aldrig riktigt slutade jobba.
Det var en lugn version av honom som satt framför mig där och då, men han har nog alltid varit vild innerst inne.