Jag berördes av Burebornas värme – mitt i sorgen

På måndagen efter den tragiska bussolyckan brann ljusen utanför Coop i Bureå.
På måndagen efter den tragiska bussolyckan brann ljusen utanför Coop i Bureå.

Lite skakiga sitter vi i en bil mot Bureå. Vi ska prata med människor som precis har förlorat en son, en vän och en kollega. Det finns inget recept på hur man ska gå till väga, men det måste göras.

Bureå 2 januari 2024 20:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vi minns 2023

"En hel ort präglas av saknaden efter Mohamad Akbari, som gick bort efter en bussolycka under lördagen. Personer från idrottsföreningen där han spelade fotboll, i matbutiken där han arbetade och fritidsgården där han brukade spendera tid med sina vänner – alla minns honom som en genomsnäll kille som alltid var glad."

Så inleds artikeln som jag och min kollega Melissa Niemann skrev bara några dagar efter den tragiska bussolyckan.

På måndagen efter olyckan packar vi snabbt ned kamera och mikrofon och kör mot Bureå. I bilen försöker vi lägga upp en plan för hur vi ska göra. Vem som ska fota, vem som ska sköta snacket. Vad vi ska säga.

Och grejen är att det inte finns ett rätt sätt att prata med anhöriga, vänner och Bureborna om något så ofattbart tragiskt som det här. Det gör mig nervös, för det sista vi vill göra är att trampa någon på tårna.

Iförda gula reflexvästar, som vi ibland har för att tydligt visa att vi är ute på jobb, har vi knappt hunnit parkera Norran-bilen utanför Coop och plocka fram kameran innan den första personen närmar sig.

Peter Helsing vill berätta om Mohamad, den unga killen som spelat fotboll i den lokala idrottsföreningen Bureå IF.

Alla vi möter i Bureå ger oss liknande reaktioner. De flesta vill prata, även fast det gör ont och hela bygden är i chock över att en så ung och bra person inte längre finns.

Min nervositet släpper och istället kan jag känna att jag berörs av hur alla lyckas hantera något som egentligen inte borde gå att hantera. Hur de sluter upp och stöttar varandra.

Sedan gör vi ett kort besök hos Mohamads familj.

Det är en märklig känsla att knacka på en dörr, när sorgen på andra sidan är så påtaglig.

Vi ska egentligen vara väldigt återhållsamma med att närma oss personer i akuta faser av chock eller sorg. Vanligtvis brukar vi vänta. Men vi måste knacka på. Vi måste veta vad vi kan berätta om Mohamad, om vi kan gå ut med hans namn och om vi kan publicera en bild på honom.

Vi måste veta om vi kan ge den ofattbara tragedin ett ansikte, och förmedla vem han var.

"Det går bra", säger Mohamads farbror. "Alla i Bureå vet redan om det".

Ibland har journalister kallats känslokalla. Vi hör av oss när det har hänt en olycka eller ett brott. Vi vill veta mer om de som har skadats eller gått bort, vi vill veta mer om gärningspersoner och om offer. Vi vill veta vad som hände och hur det kändes.

Jag kan förstå var det kommer ifrån, det kan verka hårt att knacka på en dörr till en sörjande familj, eller ringa en chef för ett företag där det nyss har inträffat en allvarlig arbetsplatsolycka. Det är en märklig, och ganska kontraintuitiv känsla, att rota i någons sorg eller ställa frågor som upprör.

Vi skulle rakt kunna konstatera vad som har hänt, och sedan gå vidare. Ibland gör vi så.

18-åringen förblir 18-åringen.

Men när vi får berätta om hur Mohamads omgivning minns honom, hur han brukade irritera sin fritidsledare med glimten i ögat, hur han alltid vad trevlig mot kunderna i kassan och visa en bild på hur han sitter finklädd i kostym med ett leende på läpparna – då handlar det plötsligt om en person. En son, en vän och kollega.

Då går det inte att värja sig.

När vi lämnar Bureå har jag en stark känsla av att jag kände Mohamad. Det gjorde jag inte, men bilderna som målats upp är så tydliga att han kändes verklig, som att han befann sig i rummet intill.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa