Tre kusiner Bergqvist – Wille, Svea och Thea – föddes under samma dygn på Skellefteå BB.
Vi minns 2021
I december i fjol så bytte jag tjänst på Norran. Jag lämnade min roll som sportchef och kastade mig in i något nytt som jag på förhand egentligen inte visste vad det skulle innebära. Nu, ett år senare, så vet jag. Det spretar åt alla håll och kanter och jag trivs med det.
Något som ligger mig otroligt varmt om hjärtat är historia – och speciellt lokal historia. Jag anser också att man kan lära sig av historien – så man inte är med och gör om samma misstag som tidigare. Jag har under året tagit på mig en typ av roll som folkbildare – och försökt berätta bitar från stadens härliga historia för dem som velat läsa. Och för de som blir underhållna av detta.
I mitt nuvarande jobb har det inneburit att jag dykt i historien via frågesporter, bilder och reportage. Jag har fått ta reda på historien om en jättekvarn i Kåge – något som växte så mycket så att jag till slut cyklade till Landskyrkan för att leta reda på en gravsten, om hur EFS-kören i Boliden stormade Kapitolium i Washington, fått skriva om vilka hus som är högst och äldst i Skellefteå, men också hur Bureburgaren kom till och vad Skellefteås ende vinnare av På Spåret minns av sitt deltagande.
Som jag sa. Det har spretat åt alla möjliga håll och kanter.
Men jag har också mitt i allt fått vara med om något historiskt. Ja, jag tror i alla fall att det handlar om något unikt. Kanske i hela världen. Jag har i alla fall googlat på alla stora världsspråk – men jag har inte hittat något liknande som det som hände i Skellefteå den 16–17 augusti i år.
Det var då som syskonen Emil, Anton och Frida Bergqvist stod för den otroliga bedriften att pricka in sina barns födelse under samma dygn. Tre kusiner på BB samtidigt alltså. Först kom Wille, sedan Svea och sist Thea.
Det är närmast osannolikt att det inträffar och jag hade turen att få träffa på de tre syskonen och deras föräldrar. Det var ett lika soligt möte som vädret ute den ljumma sensommarkvällen.
Det var så anmärkningsvärt att jag flera gånger under intervjun kom på mig själv att knappt förstå vad jag upplevde – och frågorna spretade även då åt alla håll och kanter. Det var definitivt inte den bästa intervjun jag genomfört detta år. Men det var något fantastiskt att uppleva. Och något som jag aldrig glömmer.
Jag hoppas att jag om cirka 15 år får göra en intervju med Wille, Svea och Thea och se hur deras liv ser ut då.
Och återigen påminna folk om vad som hänt förr i tiden.