Vi minns 2023
Kriget i Ukraina håller på att bli vardag. Oroshärdar i andra delar av världen tar allt mer utrymme. Val i olika länder, bland annat i Nederländerna, gör att stödet för Ukraina minskar. Det är en oroande situation.
I början av året åkte jag till Jörn för att träffa Kevin Stenberg. Det är ett reportage som jag tagit med mig under hela året.
Då jag besöker honom och dotter Sophia har kriget pågått i knappt ett år. Reportaget publicerades exakt på årsdagen den 24 februari.
Kevin arbetar då med prospektering som diamantborrare. Han reagerade då Ukrainas president Zelenskyj bjöd in utlänningar att strida för Ukraina. Han sökte tjänstledigt i två månader och tänkte: ”Men då åker jag ner själv och bidrar med något.”
I slutet av mars åkte han till Ukraina och där arbetade han som ambulanssjukvårdare.
Det han beskriver under intervjun griper verkligen tag i mig. Att prata med en svensk som varit på plats blir något helt annat än de bilder man kan se rapporteras av olika utrikeskorrespondenter i olika medier. Känslan blir att kriget är nära.
Jag skakas till själv då Kevin beskriver hur brutalt det var då hans ambulans blev träffad – artillerield sköts mot ambulansen.
Tänk själva att få åka in i ett samhälle, Butja, precis då ryssarna dragit sig tillbaka. Många bilder kablades ut, människor låg döda efter gatorna och flera massgravar fanns i området. ”Det var så att säga inte städat då vi åkte in där. De var ganska snabba att ta bort de civila som var döda, ryssarna lämnades däremot kvar länge. Vi var där för att evakuera människor”, berättade Kevin då.
Eller tänk bara all förödelse han berättar om och visar bilder på. Den gången då en attack kom då han befann sig i förläggningen i Charkiv. Bara hundra meter från där Kevin befann sig med sin enhet var det stora kratrar och sönderbombade hus. 13 kryssningsmissiler hade skickats mot platsen och förödelsen var enorm.
Sedan dess reagerar jag lite extra då städer som Kevin pratat om omnämns, exempelvis Charkiv, Donbas, Butja, Yavoriv och Lviv. Jag känner en större samhörighet, jag känner sorg över trasiga städer och människors lidande.
Ryssland fortsätter att attackera Ukraina, men det blir glesare med rapporterna från landet. Om drygt två månader har kriget pågått i två år.
Jag säger bara: Kriget får inte bli vardag.
