Vi minns 2020
Det är mitten av oktober, vädret är grått och mitt humör likaså. En tung dag går mot sitt slut och jag har aldrig varit mer irriterad på telefonsamtal utan svar.
Det är den här eftermiddagen som jag för första gången hör talas om Eva Berg, en kvinna som fått veta att hon har metastaser i lungorna, tio år efter att hon fick sin första cancerdiagnos.
Vad jag inte vet i det här läget är vilket intrycket hon kommer att göra på mig, mer än en månad efter att jag träffat henne.
Evas berättelse var ungefär så orättvis som den kan bli. För tio år sedan drabbades hon av bröstcancer, men tog sig genom hela behandlingen. Tio år senare drabbades hon av tydliga symptom på covid-19. Men flera månader senare upptäckte läkarna att det inte handlade om något virus, utan om metastaser i lungorna.
Inför mötet förberedde jag mig på att tassa på tå och planerade frågorna minutiöst. Jag var beredd på ett känslosamt och laddat samtal, kanske kantat med tårar och pauser för att tänka.
Jag har aldrig haft så fel.
Eva Berg utstrålade självsäkerhet, livsglädje och vänlighet. Hon välkomnade mig med ett finurligt leende och en vilja att berätta om sina livserfarenheter. Och som hon berättade.
Hon började från början och guidade mig genom möten, utredningar, cellgiftsbehandlingar och läkare. Livet i största allmänhet. Temat var tydligt – majoriteten av allt hon berättade var om de glada stunderna.
För på något sätt hittade hon det positiva i allt. Trots att hon återigen dragits in i spiralen av cellgifter, den här gången dessutom mitt i en pandemi, hittade hon guldkornen i vardagen.
Hennes historia kantades av hennes diagnoser, av en oerhörd kamp för att ta sig tillbaka. Ändå tog hon sig tiden att berätta om den där sjuksköterskan på cellgiftsavdelningen som hon skrattat så mycket med.
Hon hade för andra gången tappat sitt hår, något hon berättade har varit väldigt psykiskt påfrestande. Men hon ville också skratta med mig då hon visade ett foto från förra gången hon var med i Norran.
Mötet med Eva Berg var ett avbrott. I en vardag som kantas av allvar, oro och ibland även rädsla var hennes skratt och livshistorier ett välkommet inslag. Kanske var jag också detsamma för henne, ett nytt ansikte mitt i vardagsspiralen av behandlingar.
Kanske visste jag det inte då, men mitt i bruset av riktlinjer, restriktioner och såriga händer av allt tvättande och spritande behövde jag det här mötet. Jag behövde en inblick i någon annans liv för att inse att det kommer gå framåt.
Jag tror alla behöver lite Eva Berg-magi just nu. Ett skratt, en enorm livsglädje och en känsla av att det kommer bli bättre, även om det inte går att se slutet på det hela riktigt än. En påminnelse om att det här hindret på vägen inte kommer vara för alltid.
Även om mörkret gör sig påmint och vi mer än någonsin ska hålla oss på avstånd från varandra så behöver vi sprida värme till människorna vi möter. Ett extra leende, en kort berättelse. För genom att sprida lite extra glädje hjälper vi varandra att se livet på samma sätt som Eva Berg – från den ljusa sidan.
Just nu är det en lång och krävande uppförsbacke. Men det kommer bättre dagar. Och de kommer gå mycket fortare om vi hjälps åt att dra det tunga lasset.
Så gör som Eva Berg, även i de tyngsta tiderna. Sprid lite extra kärlek.