Inget för den höjdrädde.
Vi minns 2023
Som journalist händer det att man får tillgång till exklusiva miljöer, ställen som förblir utom räckhåll för de flesta.
Ett sådant tillfälle inträffade i oktober. Det började med att några av oss på redaktionen stod och tittade på ett gäng fönsterputsare som arbetade sig nedför Sara kulturhus.
”Visst vore det kul att skriva ett reportage om det där”, tyckte någon.
”Javisst”, svarade jag, slängde mig på telefonen och bokade in att träffa dem dagen därpå.
För att ta sig till taket på Sara kulturhus, där fönsterputsarna hade fäst sina rep, måste man klättra upp för en stege från våning 20. Jag rörde mig krampaktigt uppåt, steg för steg, när jag insåg det uppenbara:
Hallå, jag är ju höjdrädd? Alltså... VÄLDIGT höjdrädd??? Intensivt-förlamande-ångest-höjdrädd? Vad gör jag här?
Vd:n för företaget, som för övrigt var mycket vänlig och tillmötesgående, ville visa mig skenan utanpå fasaden som fönsterputsarna hade fäst sina rep i.
Det kunde jag inte tacka nej till. Vi fick kräla ända till kanten av byggnaden för att se den. Där låg vi, på mage, och blickade ut över världen. Inga säkerhetsanordningar, åtminstone inte för mig som reporter. Bara avgrunden – ett felsteg från totalt mörker.
Samtidigt kunde jag inte låta bli att fascineras av hur häftigt det trots allt var. Utsikten var makalös.
Låt er inte luras. Jag försökte se glad ut, men paniken bubblade inombords.
Och allvarligt talat är jag tacksam över möjligheten att, i rollen som journalist, komma ”bakom kulisserna”. Det är ett privilegium att få se platser ur nya perspektiv. I bästa fall kan sådant ge mig och mina kollegor ökad förståelse för hur saker fungerar, vilket i förlängningen leder till mer ingående rapportering – och att vi håller dig som läsare informerad.
I den mån man nu kan göra allt det där när man darrar som ett asplöv på 80 meters höjd.
Jag överlevde i alla fall och kunde så småningom ta mig till säkrare mark. När jag senare skulle fota fönsterputsarna ”in action” stod jag inklämd i utrymmet mellan fönstren något längre ned i kulturhuset. Då utbrast en av dem:
– Såg ni den där killen? Han var ju väldigt skraj alltså.
De trodde nog att det var ljudisolerat. Men vet ni; jag hörde allt. Och jag är benägen att hålla med.