Innan larmet kom kunde vi ta det lugnt. Jag bad bland annat Mikael Wentzell (närmast kameran) och Andreas Åström att sätta sig i ambulansen så jag kunde ta några närbilder på komradion.
Vi minns 2023
När jag i vanliga fall kör i trafiken och ser ett blinkande blått ljus i backspegeln kan jag känna ett vagt stresspåslag. Inte så att jag blir en trafikfara, utan bara för att jag är rädd att hamna i vägen. Jag håller mig alltid undan så gott det går för att släppa förbi blåljuspersonalen och det har hittills gått bra varje gång. När det blinkande ljuset passerat kan jag pusta ut.
För några månader sedan fick jag däremot inte pusta ut. Djupandningen fick slänga sig i väggen.
Besöket på ambulansstationen blev en av årets höjdpunkter: lättsamma människor som dessutom ställde upp på mina högst experimentella foton. På bilden syns Frida Gustafsson och Christoffer Wentzell.
Det är september månad. Jag är ny på jobbet när jag får frågan att hjälpa till att skriva en text. Min kollega Ulrika Nohlgren har påbörjat en omfattande artikel om dygnsvila. Den första oktober skärps reglerna – elva timmar sammanhängande vila är det som gäller!
De flesta intervjuerna är redan genomförda, men för att artikeln ska bli komplett behövs några röster till. Jag får i uppgift att bland annat kontakta några arbetare som direkt berörs av skärpningen.
Blåljusverksamheten berörs ju i allra högsta grad, tänker jag.
Jag bokar en tid hos ambulansen i Skellefteå och på plats får jag träffa flera ur personalstyrkan. Vi sitter i några fåtöljer runt ett bord i det gemensamma utrymmet på ambulansstationen. Vi pratar en stund och när intervjun är avklarad ska jag ta en bild.
Jag tycker förvisso att vi befinner oss i en ganska trevlig lokal, men den är inte så ”flashig” eller illustrerande som jag vill ha den.
– Kan vi fota vid ambulanserna? undrar jag.
Det går bra! Vi beger oss ut i bilhallen.
– Får jag hoppa in i en?
Flera olika personer fick lyfta upp mig för bildernas skull. Bröderna Christoffer och Mikael Wentzell var två av dem.
Svaret är ja och jag blir som ett barn igen. Jag kommer nästan i extas! Jag hoppar in i ambulansen och fotar när personalen lyfter båren mot kameran. Jag fotar sköterskorna, utrustningen, i och utanför ambulansen... Så här pågår det en stund. Sen får jag lägga mig på båren – för konstens skull! GENIALISKT.
Tänk en bild där jag – fotografen – blir lyft in i ambulansen. En så kallad POV-bild (”point of view”). Hur coolt blir inte det?
För att remmar och dylikt inte ska trassla in sig i skenorna knäpps bältet upp på båren, jag får sätta mig och sen blir jag fastspänd. Nu sitter jag fast här.
Jag blir upplyft och inskjuten i ambulansen ett par gånger av olika personer. Fotografhjärtat tar ett extra skutt. Spännande bilder och en superrolig stund med trevliga människor. Det kan inte bli bättre än så här.
Då händer det: plötsligt har en av ambulanssjuksköterskorna försvunnit spårlöst. Det har kommit in ett larm och nu är det utryckning på gång!
Vilket fordon ska åka på larmet? Den jag sitter fastspänd i? Nej men så bra.
Panik.
Ambulanssjuksköterskan Andreas Åström som jag intervjuat försvinner plötsligt från fotograferingen. Inom kort är han tillbaka i bilhallen och åker snabbt i väg på utryckning.
Personalen behåller dock lugnet. De jobbar effektivt och metodiskt vilket känns tryggt. Jag har däremot aldrig känt mig så i vägen.
När jag väl krånglat mig loss från båren känner jag mig som ett ofrivilligt kravallstaket var jag än befinner mig.
Tänk om jag sinkar utryckningen? Är det blåljussabotage? Kommer jag hamna i finkan för det här? Jag hoppas att stressen inte syns på mig...
De som ska åka på larmet kommer in i bilhallen, sätter sig i ambulansen – utan journalist i bagaget – och kör i väg.
Personalen ställde om till ”work mode” på ett ögonblick när larmet kom in. Det kändes tryggt att de kunde behålla lugnet när jag kände intern panik. Jag hoppas det inte syntes utåt...
I slutänden sinkade jag aldrig ambulansen. Den tog sig i väg utan mig i bakluckan.
Det visar sig att jag trots allt inte fördröjer arbetet under utryckningen. Allt gick bra. Jag frågade aldrig specifikt, men det verkar inte ha varit någon allvarlig olycka eller liknande för ambulansen rullade in på stationen igen innan jag hann lämna byggnaden.
Tur för mig, annars hade jag kanske suttit i finkan nu.