Kanske har man också någon gång för säkerhets skull gått in och kontrollerat att man minns rätt. Men vad gör man när den extra kontrollen blir till ett maniskt behov av att verkligen VERKLIGEN veta att man minns rätt?
För egen del har spisen aldrig varit ett problem. Min brottningsmatch med det här beteendet utspelar sig nämligen i en tid av mitt liv då jag hade induktionshäll och visste att den slog av sig automatiskt efter ett visst tidsintervall. Att jag hade en sådan fin och fiffig spislösning berodde på att hela mitt hus brann som en fackla natten trettondagsafton 2009 och hipps vipps var familjen både spislös och hemlös. Det här i kombination med att innan ha haft ett kolikbarn som gallskrek 8 månader i sträck gjorde att min normalt sett ganska stabila mentala hälsa tackade för sig och gick ut i strejk.
Nej spisen var som sagt inget att oroa sig för. Att komma ihåg att låsa dörren däremot, DET visade sig vara en redig källa till oro och ångest. Hade man under 2010 passerat vår gård runt 07.00 hade man kunnat ta del av en Mercedes som körde fram en bit, backade tillbaka, chaufför som sprang ut och kände på ytterdörren, tillbaka till bilen, körde fram och sen upprepade backning och kontroll om och om igen. För man KAN ju glömt bort att verkligen kontrollera att dörren var låst.
Beteendet var helt begripligt i skenet av att jag var helt slutkörd, hade stora minnessvårigheter och såklart inte ville vara med om att familjen på något sätt kom till skada igen. Till exempel genom att glömma låsa dörren. Riktigt vad som egentligen skulle hända kunde jag inte förklara för mig själv ens, det var bara extremt viktigt att kontrollera dörren. Om och om igen.
Uppvuxen som jag är i en släkt där det flödar diagnoser av alla de slag förstod jag vad som pågick och hur oerhört osunt det var att låta ångest bestämma över ens tillvaro. En dag satte jag därför hårt ner foten och bestämde i hallen att man får kontrollera dörren en gång, sedan åker man. Det var en fruktansvärd färd ner till Sandfors där jag svängde av mot arbetet. Jag hade tunnelseende, panikångest och en allmän känsla av att min absolut sista stund nu var kommen eftersom jag lät hela tillvaron förgås istället för att kontrollera att dörren var låst. Men se, med vänstersvängen mot Svanström lättade det och det gick att andas igen. Så fortsatte det sedan under en period där jag varje dag verkligen ville vända och kontrollera dörren bara en endaste ytte pytte liten gång till. Med min absolut strängaste frökenröst sa jag blankt nej till mig själv och hyperventilerade mig fram till vänstersvängen.
Sen kom dagen då jag satte mig i bilen och tänkte ”Låste jag dörren” och med inre övertygelse svarade ”Jajamen, det gjorde jag!” Plötsligt kom en ny tanke studsande, något som jag aldrig ens tidigare reflekterat över. ”Men PANNRUMSDÖRREN, har du kontrollerat PANNRUMSDÖRREN?” Fast där gick gränsen till och med för min då ganska lättstressade själ. Pannrummet, vad ska någon göra med pannrummet? Stjäla vedpinnar, vedpannan eller en påse lingon från stora frysen? Den osannolika händelsen beslöt jag att familjen kunde överleva och körde sedan till arbetet med känslan av att saker kanske ändå skulle kunna ordna upp sig. Och det gjorde det ju också.
Kom ihåg att alla i svåra situationer kan tappa greppet om tillvaron. Var snäll mot andra och även mot dig själv när livet är tufft, vi gör alla det bästa vi kan. Och ja, du slog garanterat av spisen. Det lovar jag.