Vi minns 2023
När jag fick frågan vad jag kommer minnas med 2023 i jobbväg var svaret enkelt – studenten. En varm, solig dag i juni. Jag var tillbaka på Anderstorpsgymnasiet för första gången sedan mitt eget studentfirande. Med kameran i högsta hugg var jag redo att föreviga dagen studenterna aldrig skulle glömma.
En dag som för många är en av livets mest minnesvärda. Fy fan vad vi är bra. Kanske är det enda gången i livet där gapandet av svärord är snarare regel än undantag. Efter påfrestande skolår i ungdomens sköraste år blir man äntligen fri.
Tillsammans med min käre kollega Wilhelm Sandelin Anton skulle vi sända utspringen live, så att även de som var hemma skulle kunna få ta del av stämningen vid de exalterade gymnasieelevernas slutspurt – bokstavligt talat. Det var knökfullt med folk, så vi fick armbåga oss fram med ursäkten “Vi kommer från Norran” för att ha en chans att ta oss fram till den provisoriska scenen, bestående av lite markeringar på asfalten.
Två högtalare stod uppställda på backen, och ur dem skränade vad mina föräldrar hade definierat som "dunka dunka-musik". Genom fönstret såg vi första klassen, otåligt väntade. I folkmassan stod stolta föräldrar, ivriga syskon och en och annan gråtmild mormor. Kanske är studenten mer av ett myndighetsförklarande än vad självaste 18-årsdagen är? För första gången i livet får man bestämma helt själv vad nästa kapitel ska innehålla.
Vi startar livesändningen. Den invigs med ljudet av en dålig förstärkare i vilken en lärare kort presenterar klassen som ska springa ut. Sedan börjar de. Avgångsklasserna avlöser varandra. Det är svårt att beskriva i ord beskriva hur stämningen på platsen var. Så många känslor att luften kändes tung. Wilhelm var såklart proffsig som vanligt. Han, som stod framför kameran, hann nog inte se hur tårarna trängde sig fram i ögonvrån på mig.
Och i all den uppståndelsen slogs jag av minnen från min egna gymnasietid. Fikat jag brukade köpa i kiosken. Lukten av nedtrampade korridorer som etsat sig fast i väggarna. De vänner som var mitt allt då, och vår lilla bubbla som jag trodde hela världen kretsade kring. Innanför skolans trygga väggar hade vi en egen sfär. Samma sfär har nog årets avgångselever upplevt.
Under hela livesändningen kände jag hur tårarna brände bakom ögonlocken. Det var ju så fint alltihopa. Känslor smittar av sig på mig, som den emotionella individen jag är. Jag har varit nära till gråt under flera intervjutillfällen. När det är någon som har förlorat ett barn, någon vars hus har brunnit upp, någon som lidit av suicidtankar – då är det svårt att inte bli rörd. Men sällan bryter sig tårarna hela vägen fram, och aldrig förut har det i jobbsammanhang varit på grund av glädje.
Den tydligaste personen jag minns från livesändningen var en tjej som kramade om sin mamma. Båda grät, mycket. Och när tjejen sedan svarade på Wilhelms frågor kände jag hur håret reste sig på mina armar. Hon var så glad att det var över. Så stolt att hon krigat sig igenom de här åren.
Så det starkaste minnet jag bär med mig från 2023 är studenten och helt enkelt minnet av att bli emotionellt överrumplad ute på fält. Men vi journalister är trots allt också bara människor.