Vi minns 2020
2020. Detta skitår.
Det är väl så de flesta kommer att komma ihåg ett år där vi mer eller mindre fått tvätta bort huden från händerna, inte fått träffat sina kompisar fullt ut och inte fått göra det vi tycker är roligt.
Men det går att se på året med andra ögon också. I en värld där allt snurrar snabbare och snabbare och man knappt har tid att i lugn och ro fundera på vad man ska göra eller vad man ska svara på en fråga så var 2020 ett uppvaknande.
För som sagt. Det mesta har ställts in. Och det är inte bara de roliga sakerna som försvunnit ur kalendern.
För när diverse andra tidskrävande aktiviteter och måsten försvunnit så har man samtidigt fått tillbringa en hel del tid med sin familj. Trots att barnen kan gå en på nerverna så har man mer eller mindre alltid fått vara nära dem. Det har varit ett år där man tillsammans med den närmaste familjen fått ha sin trygghet och kärlek.
Och jag har tack och lov inte haft någon närstående som förlorat livet i denna pandemi.
Att kunna få vara nära sin familj och ha lite lugn och ro är något som jag tycker alla ska värdesätta och något som i alla fall fått mig att uppskatta livet 2020.
Det finns många bra minnen från året med familjen. Att grilla marshmallows vid en öppen eld vid havet i solnedgången – bara vi fyra i familjen – är ett av många väldigt mysiga minnen från 2020. Ett oerhört simpelt minne i en vardag. Men något som jag kände var en riktig höjdare. Hade det skett 2019 så hade jag säkert glömt bort det.
Nä, även om pandemin försvinner under nästa år så ska jag försöka att lägga fokusen på de vardagliga sakerna som man borde uppskatta mer. Det får helt enkelt bli ett nyårslöfte.
Men när år ska summeras i vår tidning så ska ett speciellt minne plockas fram. Och då får man plocka fram något så världsligt som fotboll.
Jag har ju levt med en ständig plåga under 16 år. Det hade gått så långt att hånen från kompisarna övergått till ett medlidande där de tyckt synd om mig.
För jag har supportat ett lag där elva spelare mellan 2000 och 2004 blev åtalade, där klubbens ordförande la ner supporterföreningen och startade en ny egen supportklubb. Och framför allt en klubb som trots att man hade en skuld på en miljard kronor valde att ha 70 firmabilar som kostade årligen 8,5 miljoner kronor, ett privatjet för direktörerna om kostade ganska prick en miljon, fler än 60 professionella fotbollspelare, och av dem tjänade 17 stycken mer än femton miljoner kronor om året. Och man hyrde dessutom en guldfisk för 300 kronor i månaden...
Men plötsligt var plågan över. Bara sådär.
Bottenlaget Huddersfield slog värsta konkurrenterna i toppen av tabellen, West Bromwich, på en helt vanlig fredag i juli. Leeds United – laget som man älskat och hatat under en så lång tid – tog klivet upp i Premier League igen. Efter 16 långa år.
Ska jag vara ärlig så firade jag inte. Jag var så chockad att ångesten var över.
Men telefonen började gå varm. Sms haglade in. Messenger fylldes av glada gratulationer. I sociala medier kom hälsningar från typ hela världen. Trots coronapandemin så fanns de där. Alla vännerna. Alla som visste att jag skulle bli glad. Människor som gladdes över min glädje. Jag fick närhet och kärlek trots detta skitår. Trots covid-19.
Folk kan sprida kärlek trots att man inte får träffas. Det har varit det viktigaste under detta skitår.
Det och familjen.