Vägskadan inträffade mycket olägligt för arrangörerna av filmfestivalen i Adak. Den påverkade även besökarna, bland annat Norrans reporter.
Jag har kompis som med myndig stämma gärna utbrister ”planering är A och O”. En devis som jag själv också försöker följa.
Men just den här dagen var jag lite sen i starten när jag började köra de sju milen från Norsjö till Adak för att vara på plats när årets filmfestival drog igång.
De inledande tvivlen på om jag skulle hinna var dock som bortblåsta när jag hade passerat Malå, svängt av norrut längs Slagnäsvägen och bara hade några kilometer kvar till resmålet.
”Tio minuter tills invigningen börjar, det är lugnt”, hann jag tänka, innan jag på håll upptäckte att det var någon sorts uppståndelse på vägbanan framför mig.
När jag kom närmare såg jag flera stillastående bilar, några personer som hade klivit ur fordonen och en varningstriangel.
Pulsen steg genast, min första tanke var att det hade inträffat en olycka.
Men när jag gick fram och pratade med männen fick jag veta vad som hänt. Det var Adakbäckens vägtrumma som hade gett vika och rivit upp ett hål i vägen som i princip sträckte sig från kant till kant.
– Här går det väl knappast att passera? sa jag, som för att hålla liv i den lilla strimman av hopp som fortfarande fanns kvar.
– Nä, inte om du inte klarar av att köra på två hjul, blev svaret.
När de sedan berättade att närmaste alternativa färdväg var att vända tillbaka till Malå och köra till Adak via Lainejaur och Kokträsk – en omväg på flera mil från där jag stod – insåg jag att jag hade problem.
Men det fick jag skjuta åt sidan där och då. Vägen hade rasat bara några minuter innan jag kom, nu gällde det att snabbt få ut nyheten med bilder, filmklipp och vittnesmål om vad som hänt.
Fler än jag var på väg till Adak och för festivalarrangörerna kunde väghaveriet knappast ha kommit olägligare.
Efter att ha ringt in en första rapport till redaktionen, fotat, filmat, intervjuat den förare som var först på plats och skickat iväg det mesta av materialet kände jag mig klar här.
Ronja Hallin Lundqvist och Carolina Hurtado var några av arrangörerna som höll i invigningen. Den raserade vägen blev snabbt en snackis under festivalen.
Nu gällde det att ta hand om det jobb som jag egentligen kom hit för att göra. Men då måste jag först ta mig till Adak och Sagabiografen.
Tack vare några hjälpsamma ortsbor blev det dock inga problem alls.
Efter att ha parkerat bilen vid en liten avtagsväg fick jag skjuts av en medtrafikant som hade bilen på rätt sida av vägskadan. Och väl på plats vid Sagabiografen hittade jag en vänlig själ som både ställde upp på en intervju och lovade mig skjuts tillbaka.
Filmfestivallen i Adak har genomförts sedan 1993. I år stod bland annat Charlie Chaplins klassiker ”City Lights” på programmet.
Så även om den lilla invigningsceremonin var över när jag kom fram löste sig allt till slut. Bland annat fick jag träffa ”Tant Saga”, Eivor Jonsson, som i många år var en drivande kraft bakom festivalen, känna på atmosfären när Chaplins ”City Lights” visades i den anrika biografen och besöka utställningen Adak Art Space på skolan.
Ett planerat jobb blev alltså två. Och det var inte det enda jag tog med mig när jag så småningom satte mig i bilen för att köra tillbaka.
För Eivor Jonsson, som numera bor i Skellefteå, blev det många kära återseenden i Adak. ”Underbart. Det väcker nostalgi så att det sprutar ur öronen”, sa hon.
Besöket i Adak blev ytterligare ett kvitto på att folk i de här trakterna ställer upp för varandra och hjälper den som hamnat i nöd.
Även när det gäller en lätt stressad Norranreporter som råkat hamna med bilen på fel sida om ett hål i vägen.