Vi väljer ut de smartaste människorna. Vi ger dem en fantastisk utbildning och tillgång till all nuvarande kunskap. Vi låter dem forska så de blir specialister. Vi ger dem möjligheten att ta kunskapen vidare och ger dem stora forskningsanslag. Vi bygger avancerade och enormt kostsamma mätinstrument. Vi försvarar kostnaderna med att den nya kunskapen ska komma mänskligheten tillgodo.
Forskarna använder empiriska modeller, systematiserar och analyserar, räknar och beräknar, observerar och testar samt upptäcker och återupptäcker. Universitet och organisationer över hela världen samarbetar för att den samlade kunskapen ska vara så nära rätt och så exakt som vi i dagsläget kan åstadkomma.
När forskningen sedan publiceras och resultatet offentliggörs, så säger alla vi andra genast: ”Nej, det där tror jag inte på. Så där kan det inte vara.” Det sägs att en gåsrygg inte behåller vattnet som man häller på den, men det verkar också gälla den kunskap man häller över mänskligheten.
Politik drivs allt oftare av övertygelse. Trosuppfattning, livsåskådning och personlig hälsotrend blandas med ett visst mått av extremism. Miljörörelse och kapital ligger i öppet krig om sanningen. Slagord är de enda orden i debatten.
Sverige anser sig vara ett fritt och demokratiskt land med hög kunskapsnivå. Samtidigt så plockar de flesta opinionsbildare bara ut små fragment av sanning ur den samlade kunskapsbanken för att verkligheten ska passa det egna syftet. De stora digitala drakarna hejar ivrigt på, faktaresistens med sina filterbubblor har blivit en mångmiljardindustri.
Vi har slutat samtala med varandra, inga filosofiska resonemang finns i den politiska och personliga samhällsdebatten. Inga fördjupningar, ingen reflektion.
När blev det så här?
Ulf Larsson, Skellefteå