När jag läser insändaren ”Måste ni stänga förskolorna?” i Norran den 31 maj undrar jag: vill ni inte vara med era barn?
Åsikterna i den här insändaren riktar sig inte till er ensamstående föräldrar som kämpar för att ekonomin ska gå ihop, eller till er föräldrar som har barn med sjukdomar som gör att ni inte har kunnat jobba på flera år, eller till er som inte har sovit en ostörd natt på ett decennium. Åsikterna riktar sig inte heller till er som lever med personliga assistenter i hemmet dygnet runt för att ert barns vård- eller stödbehov är så stora eller till er som skulle behöva personliga assistenter, men som inte får det beviljat. Inte heller ni som har barn med utåtagerande beteenden, adhd eller andra sociala svårigheter, behöver känna er träffade.
Åsikterna i den här insändaren riktar sig till föräldrar – med andra ord, de flesta som är föräldrar – som lever med dubbla inkomster och i ordnade förhållanden med barn som är normalt fungerande, men inte perfekta. Åsikterna riktar sig till er som har ett val.
Det ena sättet att förhålla sig till sitt föräldraskap är baserat på det vi alla känner, att vi är en hårsmån ifrån att packa en väska och bara gå ut ur hemmet och aldrig komma tillbaka. När vi för miljonte gången måste påminna barnen om att hänga upp jackan på kroken eller att vi borstar tänderna för att de ska hålla hela livet. De där gångerna när vi undrar varför vi åkte och hämtade barnen tidigare och trodde att eftermiddagen skulle blir rosaskimrande, men den blev bråk, tjat och besvikelser. När vi känner att det är lika bra att vi jobbar 100 procent så barnen får vara på förskolan hela dagarna. Då är det lätt att förhålla sig negativt till att förskolan är stängd några dagar varje år.
Det andra sättet att förhålla sig till sitt föräldraskap är baserat på att göra det bästa av det som är jobbigt och svårt med att vara förälder. När vi tillåter oss att vara totalt närvarande i stunden med barnet. När mobilen, plattan, datorn, att-göra-listan ligger i ett annat rum. När vi läser, spelar ett spel eller bara sitter och kramas och pratar lite om vilken färg dottern har valt på stenen hon målade igår eller om sonens favorit-youtuber. När vi tar en cykeltur och stannar till och kastar stenar i älven eller kryper upp i soffan och ser en film tillsammans – där jag som förälder faktiskt ser filmen och inte tittar på Instagram.
De stunderna är värt allting. När kärleken svämmar över. Att tänka att en k-dag kan bli just en dag när jag som förälder lyckas få åtminstone ett par sådana stunder mellan tvättar, mellanmålsfix, diskmaskinstömningar och gluttande på jobbmejl.
Eller när vi tänker att personalen på förskolan också kan behöva ett avbrott i sin arbetsvardag. Att få tillfälle att fika samtidigt med alla sina kollegor och att få gå från jobbet utan snorfläckar på kläderna med sprängande huvudvärk för att de har ansträngt sig hela dagen för att få till fina stunder med våra barn.
Det är bra att förskoleupproret sätter fokus på barnens miljö i förskolan och att debatten om barngruppsstorlekar och pedagoger per barn hålls levande. Mer resurser till förskolan kan bara ge positiva effekter. Men låt oss som föräldrar också fundera på hur vi kan bidra till att våra barn orkar. Hur många av oss skulle faktiskt ha råd att jobba mindre? Finns det något som vi kan plocka bort, eller sluta att unna oss, som inte är lika viktigt som tid med barnen? Ju mer tid vi ägnar med barnen, desto fler chanser till rosaskimrande stunder har vi.
En av alla operfekta föräldrar