I min ungdom fick jag ständigt kolla mig över axeln och noga planera vad jag skulle ha på mig. Om jag var för konstigt klädd så innebar det misshandel eller utfrysning. Strypgreppen runt halsen blev vanligare, ofta delades sparkar och slag ut samtidigt som jag blev hotad till livet. Att gå på disco med kompisar från min egen skola var ingen garanti för att jag inte skulle bli påhoppad. Ingen försvarade mig eller sa ifrån.
En kväll när jag är ute med min dåvarande tjej blev jag påhoppad av ett gäng. En ring bildades, slag och sparkar utdelades från alla håll och en glasflaska dök plötsligt upp. Jag blev träffad flera gånger mitt i ansiktet, innan en bekant hoppade in i ringen och skyddade min kropp.
Mina skolår såg ut precis så här hela tiden. I dag kan man höra och läsa om andra unga människor som upplever skolan som ett krigsfält, ett krigsfält som de varje dag behöver ta sig levande genom. De måste fortsätta att gå dit för att kunna få ett jobb när de blivit vuxna. Men orken tar slut och många slutar att bry sig om de bli ihjälslagna eller lyckas få något jobb.
Anledningen till att jag skriver den här insändaren är för att när någon skriver om barn som far illa, så är hela kommentarsfältet fyllt av ledsna föräldrar som inte förstår att detta pågår. De själva har aldrig gjort en fluga förnär eller aldrig märkt att någon for illa på just deras skola. Det äcklar mig att se hur lite ansvar människor vill ta för att få bort problemet. Uppfostra era barn rätt och lär dem att lösa konflikter med ord istället för nävar.
Än i dag känner jag en enorm press av hur jag blev behandlad och jag har bara berättat en liten del om vad som hände under min skoltid i Skellefteå. Alla kan inte berätta – för alla lever inte idag.
André Markström, Skellefteå