Jag älskar mitt jobb som lärare, på riktigt älskar! Till exempel så älskar jag när glada små ansikten hälsar glatt på mig allt som oftast. Jag älskar när man når elever som har det lite krokigt. Jag älskar att utmana elever med precis sånt de lär sig av och då får se glädjen hos dem.
Jag skulle vilja påstå, ibland, att det inte finns ett härligare jobb än just lärare. Men så mycket skit som vi får ta så känns det snart inte värt det längre och det känns så tragiskt. Med skit menar jag bland annat det som kommer från vissa vårdnadshavare, långt ifrån många, som inte riktigt har koll på vad läraryrket egentligen innebär och begär väldigt mycket mer än vad mitt uppdrag är.
Skiten kan också komma från högre makter inom skolvärlden. Man struntar i hur lärarna mår. Lärare flyttas mellan skolor mot sin vilja, detta påverkar hela deras familjs vardag och liv, men det struntar man i. Det påverkar också elever och kollegor. Allt detta på grund av en budget som ska hållas. En budget som inte är anpassad efter skolans behov.
Jag gör mitt yttersta varje dag. Jag ligger vaken på nätterna för dessa elever, vårdnadshavare och högre makter inom skolvärlden. Men jag får inget tillbaka.
Bedrövad