”Klaga inte på skolan. Det är bara mitt fel. Jag är inte värd mer hjälp för jag ger ingenting tillbaka. Jag är bara en sopa.” Citatet är från mitt 14-åriga barn efter en lång period av otillräckligt stöd i skolan.
Ett av mina barn har en npf-diagnos vilket innebär att hen har svårigheter inom vissa områden och behöver anpassning. Jag har alltid utgått från att i skolan har alla barn lika rätt till utbildning, men i verkligheten stämmer det inte.
Hens skolgång har för oss föräldrar inneburet möte efter möte med rektorer och mentorer för att diskuterat stödåtgärder. Alla vi träffat är förstående och tillmötesgående. Problemet är att de beslutade åtgärderna inte genomförts alls eller i väldigt låg grad. Vi hinner inte, säger lärarna. Det är så många som behöver hjälp, säger rektorn. I slutändan handlar det om resurser. På ett år gick mitt barn från fullständiga betyg till betyg i ett fåtal ämnen.
Nu drar Skellefteå kommun ner ytterligare på resurserna till skolan. De som kommer att drabbas hårdast är barn i behov av stöd. Min åsikt är att skolan redan ligger långt under miniminivå på detta område. Senaste året gick 25 procent av eleverna i Skellefteå ut nian utan betyg i samtliga ämnen. Av dessa gick 17 procent ut utan behörighet till gymnasiet. Detta innebar 130 elever som inte var behöriga att studera vidare efter grundskolan.
Mitt barn är inte ensamt, men det är ingen tröst. Det är omöjligt att påstå att skolan ger alla samma möjligheter och tillräckligt med stöd med tanke på dessa siffror. Att stå utan utbildning ger svårigheter att hitta arbete i framtiden, vilket kan leda till ett liv i fattigdom, utanförskap och ökad risk för psykisk ohälsa.
Beräkningar visar att individer som hamnar i utanförskap från 20-årsåldern kostar samhället mellan 10 och 15 miljoner kronor under sin livstid. Hur ska vi ha råd med det? Skellefteå kommun skulle kunna minska den framtida risken genom att avsätta de resurser som behövs för att alla barn i kommunen kan få lyckas i skolan. Det skulle löna sig i längden, både på individ- och samhällsnivå.
Besviken förälder