Ett knegarperspektiv på Northvolt

Northvolts effekt på Skelleftebygden är påtaglig, det ska sägas. Det mesta som sker är positivt, och projektet får rätteligen stor medial uppmärksamhet. Emellertid, och missförstå undertecknad rätt nu, upplever jag trots allt rapporteringen gällande allt Northvolt-relaterat som tämligen endimensionell. Det vill säga onyanserat positiv.

Skribenten menar att det är bristfällig kommunikation på arbetsplatsen Northvolt.

Skribenten menar att det är bristfällig kommunikation på arbetsplatsen Northvolt.

Foto: Lars Andersson

Skellefteå2021-10-31 17:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag jobbar själv där ute, antagligen längst ner på den hierarkiska stegen; som underentreprenör inhyrd för att utföra grundläggande uppgifter, men ack så nödvändiga sådana. Det är här min upplevelse och mitt spörsmål har sin utgångspunkt, i vad det kan innebära att befinna sig långt ner i en tydlig hierarki av chefer, samordnare, ansvariga. Kommunikationen är undermålig. Vi får sällan veta tydligt vad vi ska göra, och på vilken plats jag och mina kollegor ska utföra vårt jobb. De gånger vi faktiskt blir tilldelade något tydligt och konkret, är det i regel med kortast möjliga varsel, och inte helt sällan rör det sig om mer eller mindre konstiga uppgifter att utföra. 

Här är ett exempel: Cirka 30 minuter innan ett givet klockslag fick vi veta att investerare strax kommer för att besöka anläggningen. De ska gå en specifik slinga för att inspektera och beskåda arbetsplatsen. Ingenting märkligt egentligen. Det absurda bottnar i den uppgift vi blir tilldelade att utföra med just detta korta varsel: vi skall alltså sopa bort lite, med betoning på 'lite', sågspån och träflis från asfalten utanför en av dörrarna som gruppen kommer att passera; och jag citerar vår uppdragsgivare i detta fall: "Det ska vara kliniskt." Vilket det sedermera blev, så gott det kunde bli på våt och lerig asfalt, då vårt gäng plikttroget trots allt utförde uppgiften för att sedan återgå till vad man kan tycka är mer essentiella uppgifter.

Pudelkärnan i synpunkten är den att det att man som underentreprenör där ute på storbygget inte sällan känner sig förringad och tämligen lågt värderad i sammanhanget. Är det den kulturen man vill odla? Det blir i alla fall följden av bristfällig kommunikation. Därutöver hör jag ofta liknande tankegångar vädras i lunchrummet när andra arbetare sitter och pratar sinsemellan. Om än det här är högst anekdotisk bevisföring, är det kanske någonting som kan vara värt för ledningen på Northvolt att reflektera över.

Med det sagt vill jag återvända till det positiva i att Skellefteå växer. Nya människor, nya idèer, visioner och möjligheter kommer till staden. Det ska man ta till vara på.

Herr Knegarpatos

Svar direkt

Det gläder mig att du först och främst ser utvecklingen i Skellefteå som något positivt, både för näringslivet och staden i stort. För drygt två år sedan restes den första stålbalken på Northvolt Ett. Det har varit två år i riktig start-up-anda, som har ställt krav på flexibilitet – i arbetsuppgifter såväl som tidsplanering. Det är en del av charmen; vi är trots allt fortfarande ett ungt företag, med alla utmaningar och möjligheter som kommer med det, och den enorma efterfrågan har gjort att fabriksplanerna ständigt har expanderats.

Jag beklagar att du känner dig långt ned i hierarkin och att kommunikationen inte alltid är tydlig. När det kommer till just exemplet om krav på städning, så kommer dock prydlighet, säkerhet, ordning och reda alltid vara viktigt för oss. Både när vi får besök av partners och kunder, och i det vardagliga arbetet. Det är en väsentlig del av den kultur vi vill bygga, inte minst nu när vi går mot produktionsstart.

Däremot håller jag med dig, och jobbar för att förbättra kommunikationen till och mellan alla över 2 000 personer som jobbar på bygget, så vi ser till att alla trivs och känner att deras arbete uppskattas. Jag uppskattar sannerligen arbetet – och rak feedback som denna.

Fredrik Hedlund, vd Northvolt Ett