Ni drar ner timmar på alla hemtjänstinsatser och jag ser mina kollegor springa ännu mer. Vi springer hela tiden, mellan brukarna, hemma hos brukarna, till datorn för att dokumentera och sedan ut och springa igen. Det är svårt att få vikarier att stanna för de vill inte hamna där vi är, i en stressad miljö där pengar hela tiden ska sparas.
Jag är en trött undersköterska fast jag inte ens har fyllt 30 år, men jag har sprungit sedan jag vara 18 år. Ni som tar besluten borde testa att jobba med oss en dag eller två, se hur vår situation ser ut. Hur man dagligen hamnar hemma i soffan med värkande fötter och bultande hjärta.
Du har ständigt dåligt samvete. Du hann inte allt du ville hinna på din arbetsdag. Du oroar dig om människan som besöktes ska klara natten eller om bensåret har förvärrats. Du tänker på hur du ska hinna med din morgondag och vem av dina kollegor som ska vara sjuk. För om någon är sjuk får de andra springa ännu fortare.
Mitt i allt springande är det människor vi kommer hem till. Människor som är värd all kärlek, all empati och alla skatt man kan ge dem. Men hur hinns det med när det inte finns någon tid? Alla ni undersköterskekollegor, jag tycker så mycket om er och jag hedrar er. Istället för att dra ner på timmarna, ge oss mer tid. Vi springer och springer, men när är det vår tur att lyftas upp?
Snälla se oss – lyft oss.
Undersköterska, en springande hjälte