Nyligen skickades Socialstyrelsens förslag till föreskrifter om bemanning på särskilda boenden på remiss. Utredningen konstaterar att det redan finns en lag som reglerar detta, nämligen socialtjänstlagen. Enligt denna lag ska varje person med en demenssjukdom få de hemtjänstinsatser som hon/han beviljats, även om personen flyttar till ett särskilt boende. Utredningen konstaterar att denna bedömning, det vill säga bedömningen före inflyttning till boende, inte görs idag.
Jaha, hur ska man nu lösa detta? Professor Mats Thorslund på Äldrecentrum vid Karolinska Institutet har visat i sin studie att 20 procents ökning av antalet vårdpersonal krävs för att de demenssjuka på ett demensboende ska få sina grundbehov tillgodosedda. Vi talar här om toalettbesök, dusch och mat. Demensförbundet har kommit fram till en liknande modell, som även den skulle innebära en ökning av bemanningen. På åtta demenssjuka ska det enligt Demensförbundet finnas minst tre personal under morgon, dag och kväll samt minst en personal nattetid.
Men har Socialstyrelsen lyssnat? Nej, istället har man tillverkat en ren skrivbordsprodukt. Socialstyrelsen föreslår att socialnämnderna i varje kommun ska göra en kontinuerlig, individuell behovsbedömning. Minst en gång per månad. En bedömning som Socialstyrelsen uppskattar tar allt mellan två timmar till två arbetsdagar per demenssjuk. Detta har hittills inte fungerat, varför tror man att det skulle göra det nu?
Det som kommer att ske är att socialnämnderna tvingas, genom de bindande föreskrifterna, att skriva på nya papper för varje demenssjuk. En enorm arbetsbörda som kommer att resultera i att man lägger pengar på byråkrati, istället för att satsa resurserna på personal närmast de demenssjuka. I Skellefteå kommun handlar det om 887 platser på vård- och omsorgsboenden.
Vad hände med idén om en minimibemanning? En grundbemanning som skulle signalera att under detta får man aldrig vara. Har man en minimibemanning kan man sedan utöka den då vårdtyngden ökar, eller då en eller flera på boendet befinner sig i livets slutskede.
Tage Ljungholm, Skellefteå