Jag skriver detta utifrån mina egna erfarenheter som pensionär och hoppas att de som sitter på skrivbordsstolarna och bestämmer ska få ökad förståelse för äldre medmänniskor. Jag vill använda ordet äldre, för det låter bättre än gammal. För säger jag gammal känns det som att livet snart är slut och då skulle mycket skulle vara för sent att förbättra eller göra någonting åt.
Men vad är det då som är så svårt med att bli äldre?
För det första så händer det mycket i en kropp som åldras. Jag vet inte vad som är normalt åldrande och vad som inte är det. Detta får jag försöka brottas med själv. På hälsocentralen finns inte resurser för att ta emot oroliga äldre personer. I bästa fall kan jag bli uppringd och få prata med en sköterska. Har jag tur finns det någon som förstår mig. Varför finns det ingen specifik hälsovård för äldre, precis som det finns annan specialiserad sjukvård? Utbildade läkare och sköterskor som förstår mig.
För det andra så fylls jag av sorg och saknad när make/maka och goda vänner dör bort. Livet förändras. Jag känner mig skörare. Jag har att anpassa mig till nya livssituationer. Kan jag påverka min livssituation? I bästa fall ja.
Men det kan vara så illa att jag behöver stöd i min vardag för att kunna fortsätt mitt liv. Då finns äldreboenden. Då finns det handläggare som gör bedömning av behovet av annat boende. Till dessa boende kan jag inte ställa mig i kö, utan blir placerad där det finns ledig plats. Här tar min rätt till medbestämmande i samhället slut. Jag kan hamna var som helst i kommunen. Långt ifrån anhöriga och vänner.
Det som också skrämmer mig är den människosyn som tycks ha tagit över, att man inte behöver besöka dementa människor så ofta för de kommer ändå inte ihåg att man besökt dem. Men då fråntar vi dem den glädje i stunden som ett besök kan ge. Det är som att människovärdet minskar med åren.
I kommunen finns det pengar att bygga äldreboende, men inte att driva dem. Bygg fler äldreboende centralt, där jag har tillgång till tidigare kontaktnät som jag byggt upp under årtionden. Kom ihåg att vi alla har en sak gemensamt – vi blir äldre och behöver sjukvård och äldreboenden.
Lyssna på oss äldre som vet behoven. Ge oss ett tryggt och värdigt avslut på våra liv. Sluta behandla oss som om vi hade passerat ”bäst före-datum”.
En orolig och otrygg 75-åring