Mina ögon fastnar på en insändare i Norran den 5 november, undertecknad av Eva. Jag läser flera gånger medan tankarna snurrar i min hjärna. Är det allvarligt menat, eller?
Eva säger sig arbeta inom vår kommuns hemtjänst och strör ”guldkorn” över hur bra allt fungerar. Alla hon träffar i sitt arbete är väldigt tacksamma, de ensamma får besök flera gånger i veckan och kommunen beviljar generöst med färdtjänst. Samtidigt ser vi ofta insändare från personal som inte säger sig ha den tiden att utföra allt så bra, som Eva påstår.
Jag vet att det är mycket svårt att ta sig genom nålsögat och att få färdtjänst, vilket innebär att många äldre blir isolerade. Politikerna påstår att alla vill bo kvar hemma tills de dör, något som bör tas med en nypa salt. Så länge du till största delen klarar dig själv, har anförvanter som ställer upp och vänner som finns kvar kan det vara en sanning. Men om så inte är fallet behövs äldreboenden där den äldre kan känna sig trygg och få social gemenskap.
Tyvärr verkar inte politikerna vara intresserade av den modellen. Det planerade äldreboendet på Erikslid var en saga som aldrig blev sann – och samtidigt ökar antalet äldre som behöver ett sådant boende.
Vare sig Evas inlägg var ironi eller allvarligt menat uppmanar jag pensionärsföreningar och Kommunala pensionsrådet (KPR) att agera i frågan om äldreboende. Det är bråttom.
Ulla Martinsdotter, Skellefteå