Teckning ur Fäderneslandet 14 december 1867. Från vänster ser vi landshövdingen, kronolänsman och kommunens storbönder, som alla förser sig med nödhjälpsspannmål. Den fattige mannen längst till höger får i slutänden bara en handfull.
ÅSIKT · Synen på undersåtarna
Magnus Västerbro har skrivit en bok om nödåren i Sverige 1867-1869. En bok som alla borde läsa.
När man gör det inser man hur lite som ändrats i borgerlighetens syn på oss undersåtar. Hjälp bara de som redan har, de som troligen kan betala tillbaka.
Jämför med rot och rut. Förbjud tiggeri i stället för att hjälpa de fattigaste. Och om du hjälper någon, tvinga dessa att arbeta med något meningslöst vare sig de är kapabla till det eller inte.
Allt detta kan jämföras med Alliansregeringen gamla styre. Är du sjuk eller arbetslös så är det troligen ditt eget fel och du får skylla sig själv.
Det som har ändrats är synen på klimatet. Nu tror man att ett års extremklimat ska vara för alltid. På 1860-talet trodde man att extremklimatet så småningom skulle normaliseras.
Vilket det också gjorde, men många fick inte uppleva det för de hade redan svultit ihjäl. Och många svalt ihjäl på grund av myndigheternas ovilja att hjälpa.
Kung Karl XV:s dotter Lovisa behövde, gubevars, rätt mycket pengar för sitt giftermål. Vilket redan då var viktigare än den vanliga befolkningens väl och ve.
Jag upprepar min rekommendation: Läs boken.
TF