Vem kan leva på 4 000 kronor i månaden?
Jag överlever, men inte mer. Jag blir stressad, får ångest och blir deprimerad. Och jag är inte ensam. Vi är många förtidspensionerade psykpatienter som lever på eller under existensminimum.
Vi behöver läkarbesök, psykologbesök och mediciner. Allt blir dyrare - och hur ska jag ha råd att köpa vettig mat, för att inte tala om hur det blir när jag legat inne på psyket och sjukvårdsavgifterna dras från min lilla pension. Att betala upp till 75 kronor per dag, det känns.
Då räcker inte pengarna efter att hyran är betald. Inte ens till nudlar eller soppa. Mjölk är dyrt. För att inte tala om tvättmedel, bindor och telefonräkningen.
Isolerad, som man blir, är telefonen ofta enda räddningen när depressionen och desperationen blir för svår. Sociala betalar inte till telefonräkningen, förresten.
Ska sanningen fram löns det inte att besvära de alls. Utredningstiden är minst en månad.
Vi är sjuka, vi är ensamma, vi är fattiga, vi är utanför samhället och är föraktade. Dessutom drabbas vi hårt av S-regeringens besparingar.
Istället för att resignera och kasta sig in i depression eller psykos borde vi gå ihop och starta de arbetslösas protestaktioner. Rikta ilskan utåt istället för inåt.
Ja, det borde man göra. Men jag orkar inte. jag ska istället be om mer medicin för att stå ut, för att inte känna oron och smärtan.
Du som är frisk kan väl tänka på och kämpa för oss svaga och nedtrampade.
Sparven