Första spiken i lasarettets kista drevs in 2001 när reumatologläkarna flyttades till Umeå.
Andra spiken kom 2004 när allt beslutsfattande centraliserades till Umeå. Ansvariga var landstingsrådet Levi Bergström och landstingsdirektören Tore Löwstedt. Centraliseringen innebar också att lasarettet förlorade sin sjukhuschef. All heder till dåvarande ordföranden för hälso- och sjukvårdsnämnden, Gunilla Åström, som tappert kämpade mot centraliseringsplanerna.
Tredje spiken var när obduktionerna 2007 flyttades till Umeå vilket bland annat innebar att värdefull utbildning för blivande läkare upphörde.
Fjärde spiken kom 2009 när Viool-gruppens fyra vårdplatser på Orkidén lades ned.
Femte spiken kom under 2014 när antalet vårdplatser på lasarettet minskades till 200 - till den nivå som gällde 1930 med en befolkning som i centralorten bara var hälften så stor som nu. Och nu är det ännu färre.
Sjätte spiken var flytten av Hjälpmedelscentralen. 13 arbetstillfällen flyttades till Umeå med hjälp av nämndsordförande Kenneth Andersson med flera.
Sjunde spiken slogs in 2014 när samordningscentralen för Flygambulansen flyttades till Umeå trots landstingsrådet Peter Olofssons löfte att den skulle vara kvar i Skellefteå.
Åttonde spiken kom 2016 när läkarverksamheten på öron-näsa-hals flyttades till Umeå. Lovvärt av politikerna att försöka minska antalet hyrläkarmånader med 200, men varför ta bort hyrläkarna där barnintensiv verksamhet pågår?
Nionde spiken drivs in nu när vårdcentralsverksamheten i Skellefteå krackelerar. Mats Gustavsson har varnat för detta under flera år. Lasarettet är på väg att bli en vårdcentral.
Tionde spiken kom när den väl genomarbetade fastighetsplanen fortfarande saknar finansiering efter tre år av politiska dimridåer.
Nog med vackra ord. Nu behövs verklig handling.
Tage Ljungholm, Skellefteå