Visst har det varit trevligt med jultid och alla hemvändare som under några dagar har kommit tillbaka till oss som är kvar. Ännu trevligare vore det förstås om de valde att återvända på riktigt, att de bosatte sig här efter studier och/eller några år på annan ort. Jag stöter dock på patrull med mina önskemål.
Kanske är det inte bara jag som har märkt en tveksamhet om frågan kommit på tal i samspråk med nära och kära. Hur tänker de, varför väljer de bort sin ”home town”? Det jag uppfattar är att man, trots lång utbildning till en profession som offentlig verksamhet i vår kommun har ett skriande behov av, tvekar att söka sig till en arbetsgivare som genom sitt agerande säger ”håll käften och lyd” till erfarna och engagerade anställda.
Många av oss har fått erfara den beska eftersmaken av en ”byhålekultur” som präglar i alla fall den verksamhet som jag har erfarenhet av. Såväl ”klan” som tillhörighet i rätt kamratkrets, parti, förening eller församling är viktigare kriterier för delaktighet och inflytande än kompetens och erfarenhet. När man i olika rekryteringar mest verkar vara intresserad av att rekrytera likasinnade, borde man inse att man samtidigt agerar för enfald i stället för den mångfald som utveckling och kvalitet mår väl av. Olika perspektiv berikar.
Med tanke på Socialdemokraten Maria Marklunds position som kommunalråd blir hennes synpunkter i Norranartikeln den 23 december en bekräftelse på ledarskiktets ointresse samt brist på insikt och förståelse. När man läser om hennes upplevelse av ”mycket öppet klimat” i kombination med att arbetsgivarsidan har de fackliga organisationerna med sig, riskerar man sätta saffransbullen i halsen.
Vad ska man göra? I stället för att hoppas på att närstående ska återvända på riktigt kanske det får bli tvärtom – vi tar vårt pick och pack och följer efter.
Tant Åsa