Northvolt-området.
Det har snart gått 30 år sedan skribenten Mats Nilsson, då ledarskribent i Norran, sammanställde en studie över det socialdemokratiska maktinnehavet i Skellefteå kommun. Det blev en bok som belyste hur politiken skötts och vilka följder den fått för Skellefteås innevånare.
Den belyste två decennier, från 1974 till 1994. Från en industristad som växte snabbare än någon annan i Norrland till en vacklande och stagnerande kommun som inte längre hängde med i samhällsutvecklingen. Minskande och åldrande befolkning samt allt sämre framtidstro från den uppväxande generationen.
Nu har det gått ytterligare drygt två decennier av fortsatt långsam tillbakagång och utan utmaningar för ett styrande socialdemokratiskt maktinnehav. Likt en valmonarki från en och samma ätt har rekryteringsgången av de politiska makthavarna varit starkt förankrad i fackföreningar och ungdomsorganisationer. Detta har inte varit särskilt bra för att kunna bryta mönster, om det nu är det man vill förstås.
Att kommunen gärna vill beskriva sig som den idérika och innovativa platsen som ger idéerna plats överensstämmer dåligt med det betyg som näringslivet ger, där de återkommande placerar Skellefteå i bottenträsket bland svenska kommuner. I den senaste undersökningen hamnar Skellefteå på plats nummer 225, av 290 möjliga. Vilket är en katastrof med tanke på Northvolt-etableringen, man borde ligga i topp.
Att man nu lyfter fram Northvolt-etableringen som om det vore ett resultat av kommunala insatser, det bör nog gemene man ”ta med en nypa salt”. Det är en skänk från ovan och ska betraktas som det, samtidigt som man skall ha den störst respekt för den utmaning det ställer på en liten kommun. Att etableringen hamnade i kommunen är nära förknippat med, stor kapacitet av grön el, obegränsat (nästan) med kylvatten, en näraliggande hamn, en världsaktör inom metallåtervinning och en kommun som var beredd att satsa nästan vad som helst i projektet. Var fanns alternativet till detta i Sverige?
Ny identitet och framtidstro