”Skattemedlen borde gå till patientnytta istället för att göda bemanningsföretag och dess anställda”, så klokt skriver signaturen ”Sila mygg och svälja kameler” i Norran den 25 maj.
Regionernas mål var att göra sig oberoende av stafettpersonal från och med 2019. Detta har de misslyckats med. Systemet med stafettläkare minskar patientsäkerheten. Kontinuitet, personkännedom och bra samarbete mellan all personal på hälsocentralerna är en förutsättning för en bra och tillgänglig vård.
Det finns naturligtvis förklaringar till att läkare lämnar fast anställning och väljer att bli stafettläkare. Regionerna måste bli bättre arbetsgivare och detaljstyrningen av vården måste minska. Personal som arbetar länge på samma hälsocentral bör gynnas lönemässigt. Distriktsläkare och övrig personal måste få större makt över sin arbetssituation och uppdraget måste begränsas. Antalet personer en distriktsläkare ansvarar för måste minskas, i första hand till 1 500 personer per doktor.
Men sjukvården har också blivit en marknad. Många stafettläkare bildar enmansbolag och anställs sedan av olika bemanningsföretag. För många är denna lösning ekonomiskt intressant. Den lön som stafettläkaren tar ut är ofta inte så hög. Istället samlas vinsten i bolaget och tas sedan ut som en vinst och skatten blir då enbart drygt 20 procent.
På så sätt undandras samhället skatteinkomster och regionerna måste också betala bemanningsföretagen för förmedling av stafettläkare. Det är lagligt, men kan kritiseras. Faran i framtiden är att alltfler olika vårdprofessioner blir bemanningsanställda istället för direkt anställda av regionerna.
När jag började arbeta som distriktsläkare på 1980-talet anställde hälsocentralerna själva läkare som vikarier, om de inte ville vara fast anställda. Det borde även vara möjligt idag. Idag ägnas chefernas arbetstid i alltför stor utsträckning till hantera frågor kring stafettläkare.
Regionen vill flytta vården från sjukhusen till öppenvård och primärvård. För att lyckas med detta behöver primärvården ett resurstillskott. Det kommer också att medföra bättre arbetssituation och locka läkare till ett meningsfullt arbete som distriktsläkare.
Mats Gustavsson, Skellefteå