I en krönika, den 5 december, på Norrans kultursida gör sig Dennis Fahlgren lustig över merparten av insändarna i tidningen. Recensionen mynnar lyckligtvis ut i konstaterandet att de trots allt är ””ett gott tecken på demokrati och sund yttrandefrihet”.
Men hur länge kommer Norran att leva vidare? De åtgärder som de nya, ej lokalt baserade, ägarna aviserat känns allt annat än betryggande. Papperstidningen kommer sannolikt att stryka med. Utrymmet och resurserna att belysa aktuella lokala frågor blir allt mindre. De breda, mera folkliga reportagen, behöver likaså ett analogt format för att göra sig rättvisa.
Hur kommer den redan i dag något kringskurna fria debatten att påverkas? Redan i dag kan jag inte bygga ut den här insändaren till en längre artikel, utan att företräda ett specifikt parti eller intresseorganisation. Och hur kommer det totala samhällsklimatet att påverkas, om den ena tidningen efter den andra krymper eller helt går under?
Ta en sådan betraktelse som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski finner sig nödd att formulera i söndagskrönikan den 8 december. Han utgår där ifrån den besvikelse som en av det fåtal ännu överlevande från Förintelsen, Hédi Fried, kände när hon fick veta att nuvarande moderatledaren nu öppnat för samarbete med ledaren för Sverigedemokraterna.
Inte bara för att Ulf Kristersson något år tidigare lovat henne motsatsen, utan för att hon är klarsynt nog att se hur SD:s politik fortfarande bygger på intolerans mot oliktänkande, om än i snyggare förpackning än när partiet grundades.
Skulle en krönika som Wolodarskis alls tillåtas gå i tryck efter ett antal år med SD vid makten? Redan i dag tycks dessutom i stort sett vad som helst kunna uttryckas på flera digitala medier. För att inte tala om den sorts anonyma hotelser som även Hédi Fried redan fått kännas av, trots sin ålder.
Kanske borde Dennis Fahlgren ägna nästa krönika till en granskning av dessa fenomen. Medan han ännu har ett analogt, liberalt forum att föra ut resultatet i.
Stefan Holmberg, Skellefteå