I skrivkammaren med utsikt mot Falmarksträsket funderar jag över en rad insändare på samma tema under senare tid. De handlar påfallande ofta om problem på landsbygden.
Vägarna är farligt spåriga i nuvarande vinterklimat – jodå jag har själv fått sladd där. Gatlysen hotas släckas ner – jodå, kanske försäljarna av pannlampor får ett antal nya kunder. Busslinjer dras in, de som blir kvar kan dessutom gå tomma ena vägen och bara bygdens ungdomar får åka med. Verkar också stolligt, även om en del av oss äldre än så länge kan köra själva in till stan. Men ingen vet för hur länge.
Samtidigt expanderar stan på ett sätt som ingen trodde var möjligt för bara fyra-fem år sedan. Plötsligt förefaller målet 80 000 invånare år 2030 till och med kunna vara i underkant. Men var ska dessa bo och leva? Bostadsmarken centralt tryter, förtätning tycks vara huvudsakliga möjligheten. Nya skolor byggs, storformat är tidens lösen. Äldreboende paradoxalt snarare det motsatta. Där förväntas vi med stigande ålder och skröplighet om möjligt bo kvar där vi alltid bott.
Mig synes båda de trenderna tveksamma. Ensam i ett hus kan bli både ensamt och fördröja att potentiellt lediga hus byter ägare. Storskolor gräver stora hål i en budget som även bör rymma ett mer utspritt behov på landsbygden. Finns säkert planerare som börjat fila på nedläggningsförslag.
Men, om vi blir 80 000 invånare, ska då hela den ökningen hamna i centrum, kanske till och med påspädd av försvårade möjligheter bo ute på landet? Kort sagt: Vad vilja Socialdemokraterna?
Stefan Holmberg, Östra Falmark