Jag har tvingats ägna en hel del tid åt att fundera kring fenomenet tystnadskultur och ser en stark koppling till arbetsplatsens normer. Jag tror att man måste fokusera på arbetsgivarnas ansvar istället för att skapa en whistleblower-funktion. För när visslan slutat ljuda, vad händer då? Risken är att man låtsas som ingenting.
Trots att dessa visselblåsare har gått genom en rad ”skydd” i form av företagshälsovård, chefer, fackföreningar och styrelseordföranden har de ändå inte blivit lyssnade på. Hur är det möjligt? Facket har förlorat sin roll som garant för rättvisa och jämlikhet, medbestämmandet är litet och oliktänkande kan frysas ut av medlemmarna i tystnadskulturen.
Det är olyckligt att man utgår ifrån att alla chefer är goda. Om de ytterst ansvariga i en organisation sopar problemen under mattan, till exempel uppgifter om kränkande särbehandling, så legitimerar man den dåliga kulturen och bidrar till att den fortgår. Den ytterst ansvarige borde istället vara garant för att åtgärder sätts in.
Man borde ha värderings- eller normtest innan man anställer någon på en chefsposition. Dessutom möjligheter för de ytterst ansvariga att ge order om åtgärder till en chef som fallerat. Varför väljer vissa chefer att negligera lagar och regler kring arbetsmiljön? Gör ordentliga normgenomgångar och ha normpunkter på arbetsplatsträffar.
Sannolikt har vi alla någon form av ”Kapten klänning” på vår arbetsplats, om än inte så extrem. Förmodligen någon som bär på kvinnofientliga värderingar, många gånger utan att själv veta om det. Börja med att titta på dina egna normer och fördomar. Utgå inte från att du själv är fördomsfri. Fråga dig själv: Måste det vara så här? Vill jag att det ska vara så här?
Jag har visselblåst till en styrelseordförande som inte kunde eller ville göra något. Varför vill man inge agera när man har ett ansvar att förbättra? Det kan jag inte begripa.
Engagerad medborgare