Regeringsformen och i närliggande lagstiftning understryker att rätten till bostad är en grundläggande medborgerlig och mänsklig rättighet. Men detta har i praktiken övergetts. Politiker uttrycker gärna en oro för den som står utanför bostadsmarknaden. De står i tv och låtsas vurma för den yngre generationen, men driver en bostadspolitik som går stick i stäv med detta.
Allmännyttan har till stora delar sålts till privata investerare som i olika takt renoverar och sedan vräker hyresgäster som inte har råd med en hyreshöjning. Det som tidigare var arbetarbostäder omvandlas i många städer till lyxiga bostadsrätter för den övre medelklassen.
Pratar vi hus och bostadsrätter så trycker staten årligen in tio miljarder kronor i bostadsmarknaden i form av rotavdrag, inte för att hjälpa förstagångsköparen utan för att öka värdet på de bostäder som redan har en ägare.
Ränteavdraget är en skänk från ovan till dem som övervunnit bankernas lånekrav, men har ingen motsvarighet till den som i motvind försöker spara ihop till en insats. Fastighetsskatten avskaffades plötsligt och ägarna korkade upp champagnen.
Som om detta inte vore nog, den som säljer sin bostad med stor vinst får nästan gratis låna pengar av staten i uppskjuten reavinstskatt, och har därmed ett stort försprång vid nästa budgivning.
Men det slutar inte där, plötsligt så släppte man andrahandsuthyrningen fri, så de bostadsrätter som egentligen skulle bli sålda nu istället blir en evig kassako för den som är ägare. Om man ens väljer att hyra ut. I våra storstäder så har priset på bostadsrätter ökat i sådan takt att många bostadsrätter bara står tomma och samlar kapital.
Bostadspolitiken drabbar inte längre bara ungdomar. Den börjar nu synas hos både pensionärer och heltidsarbetande människor som inte längre har råd att välja boende och tvingas flytta runt på korta kontrakt och betala extremt överpris för ett andrahandskontrakt.
Jag undrar bara var vanligt folk ska bo i framtiden?
Ulf Larsson, Skellefteå