När jag var ung på 1970-talet och ansågs mogen att invigas i politikens mysterier sa de äldre i min omgivning ungefär så här:
”Erlander och Sträng har gjort vägen rak till välståndet. Du kan vara lycklig du unge grabb som har det dukade bordet framför dig. Av oss krävdes mycken kamp och politiskt arbete för att skapa välståndet.”
Nu blev det inte riktigt så. Särskilt inte när det gäller pensionssystemet. En pensionsgrupp satte sig på 1990-talet och såg över pensionssystemet, framförallt ATP. Det skulle komma att kosta för mycket i framtiden.
För mig som sett de nyliberala EU-budskapen i decennierna svepa förbi i medierna misstänker jag att det också fanns en ideologisk agenda bakom det väldigt välorganiserade påverkansarbete som gjorde att pensionssystemet kunde försämra och säljas ut till börsspelare.
Idag ska människor acceptera höjd pensionsålder med argumentet att vi lever längre. Ett pensionssystem ska inte vara beroende av hur mycket inbetalningarna var förut utan inbetalningarna till pensionssystemet måste justeras upp allteftersom behovet uppstår.
När skattepolitiken avsiktligt läggs om på ett sådant sätt att den tvingar upp pensionsåldrarna i vårt teknologiskt högutvecklade samhälle, ja då är något riktigt fel.
Olov Wikström, Skellefteå