För uppskattningsvis fem till sju procent av alla fertila kvinnor i Sverige, är perioden från ägglossning till menstruation en studie i ren överlevnad. Vi har premenstruellt dysforiskt syndrom.
Det här är inte samma sak som ”vanlig” PMS, alltså irritabilitet, lätt nedstämdhet och sötsug några dagar före mens.
Det här är något mycket värre, som behöver tas på största allvar. Eftersom de flesta människor jag mött, både inom och utanför vården, aldrig hört talas om detta syndrom, tänkte jag berätta om vad det är och hur det påverkar oss.
Vi som lider av PMDS tycks, enligt pågående forskning, ha en överkänslighet mot en nedbrytningsprodukt som heter allopregnanolon. Den bildas då progesteron, ett gulkroppshormon, bryts ned i kroppen.
Symtomen är till stor del individuella. Men många upplever bland annat extrem trötthet, kraftig ångest, depression och oförmåga att hantera konflikter. Det kan handla om minnesstörningar, paranoida tankar, ljudkänslighet, sömnlöshet, vredesutbrott och självmordstankar.
Många gånger förväxlas våra symtom med manodepressivitet eftersom vi i perioder är mycket depressiva, för att någon dag senare bete oss som vanligt, eller uppfattas som maniska av vår nyvunna energi.
Den behandling vi oftast blir hänvisade till är antidepressiva preparat. Vissa mår bättre av detta, för vissa fungerar vissa typer av p-piller och för andra finns bara en utväg - att försätta sig i ett tidigt klimakterium.
Det enda vi önskar är förståelse och acceptans. Att inte bli förminskade för att vår psykiska ohälsa beror på ett ”kvinnoproblem”. Och att tillståndet lyfts, så att politiker kan förstå vikten av att lägga resurser på forskning.
Tack för att du tog dig tid att läsa detta. Jag hoppas att det kan hjälpa någon.
Kvinna med PMDS