Jag jobbar som undersköterska på ett trygghetsboende och jag tycker om mitt jobb. Bäst är att få vara med de boende. Tyvärr blir den tiden mindre och mindre.
Det är inte ofta som vi är full styrka och får arbeta med de boende och ge dem den omvårdnad vi är proffs på. Det gör att vi väldigt ofta känner oss otillräckliga.
Väldigt mycket tid går åt till annat Skulle kunna tro att vi bara ägnar 40 procent av arbetstiden till omvårdnad.
Ofta får vi gå kort när någon ur personalen är sjuk, sitter på medarbetarsamtal/lönesamtal och individuella vårdplaneringar eller fyller på förråd eller städar med mera. Men framför är det en massa datorarbete, dokumentation, schemaläggning, planering och så vidare.
Jag tycker det är en bra sak att säkerställa vården med dokumentation, men allt som annat är tid som stjäls från omvårdnaden av de boende borde läggas till så det alltid är full styrka på -golvet för att hinna med guldkanten.
Medan någon/några i personalen måste sitta vid datorn eller något annat innebär det att det blir mindre personal ute på avdelningen och då det blir mest att se till att de boende får mat, vila och toabesök.
”Guldkanten” som att hålla handen vid oro, sitta och prata, stryka kinden, rulla hår, sitta och titta i gamla fotoalbum, ta en promenad ute hinns sällan med.
Jag frågar mig själv om inte mina vårdtagare hellre skulle vilja bli hållen i handen, tröstad, inte behöva vara ensam, få tid för vad de tycker är intressant, gå en promenad eller spela kort i stället för att jag ska sitta på kontoret?
Ibland känns det som allt pappersjobb är till för att det ska se bra ut på pappret, att allt ska gå ”mäta” så att mina chefer ska kunna visa upp för sina chefer hur duktiga vi är. Men det speglar inte verkligheten.
Omvårdande undersköterska
Hör ni personalens rop på hjälp?Proteststorm efter nytt schemasystem i äldreomsorgen: ”Dagens situation är inte mänsklig”Får allt mindre tid med våra gamlaGe oss förutsättningar och ork att ge den vård som våra äldre förtjänar.