älfärd ett slitet ord som vi känner så väl igen från vardagsspråket. Ett av våra vanligaste ord. Men vad betyder det att färdas väl genom livet.
Tänker i denna artikel ta upp några tankar vid sidan av det som oftast kommer på tal när man talar o, den svenska välfärden.
För välfärd vill vi ju alla ha. Frågan är bara vad är det man menar att man vill ha. Eller vem det är som vill att man skall sträva efter välfärd
För många människor betyder välfärd ett hyfsat gott liv, jämlika spelregler för medborgarna och en försäkran att kollektivet stöttar en om det går en illa.
Rättvisan att vi faktiskt hyfsat delar på de samlade skatterna är för de flesta viktigare än kakans storlek.
Under de sista 100 åren har den fördelningsiden levt sida vid sida med en annan idé , nämligen iden om en ständig tillväxt. Den evigt växande kakan. En hela tiden större kaka att fördela gjorde det lättare att låta storhopen, de som kom att kallas medelklassen, att få det materiellt mycket bättre, utan att för den skull blev en påtaglig omfördelning av de stora ägarnas resurser.
För att få kakan att svälla krävs konsumtion, storhopens konsumtion. Det mycket lilla skiktet mycket rika är för få för att påverka konsumtionen av vardagsartiklar som hus och kylskåp. Och det något flera men mycket fattiga har inte pengar nog att driva konsumtionen, Alltså medelklassen drar loket
Nu kärvar maskineriet. När en procent av de rikaste äger mer än 90 procent av vad storhopen gör tillsammans . Då har medelkassen inte längre råd att driva produktionen. Här befinner sig nu stora delar av Europa och USA. Höger och vänster drömmer om att återställa medelklassens förmåga att skapa tillväxt. Båda med en vag föreställnig om att tillväxt är en förutsättning för välfärd, Ni har väl hört uttrycket skola, vård och omsorg.
Högerns recept är att 1 procentaren skall få tillgång till ytterligare resurser som sen skall sippra ner till storhopen i form av jobb, Storhopen som i sin tur har en plikt att jobba, Arbetslinjen kom det att kallas.
Vänsterns kokbok drömmer om en välfärd som också skapas via ökad konsumtion och går i samma hjulspår, arbetslinjen. Men försöker hitta kanaler som inte nödvändigtvis går omvägen via en procent innan den når medelklassen.
I den politiska verkligheten så vävs dessa båda sidor samman så hårt att det inte är lätt att se varifrån trasmattans alla plagg är ursprungligen hämtade.
Idag finns det mycket som tyder på att dessa recept inte alls kan ge befolkningen möjligheten att färdas väl genom livet. Jag skall här ta upp de orsaker som jag anser vara viktigaste för att det inte kommer att lyckas.
Välfärd och tillväxt är inte storheter som hänger ihop i alla väder. Tillväxten växer av ständigt ökad konsumtion. Idag finns det inte längre något samband mellan ständigt ökad konsumtion och möjligheten att leva ett hyfsat liv. Tvärtom innebär ohämmad tillväxt ett hot mot just detta..
Välfärd menar jag bygger på en idé om hyfsat rättvisa förutsättningar människor emellan och en slags kollektiv försäkran att hjälpas åt när det går illa. Själklart krävs det produktionsresurser men det behövs så mycket mer. Även om det är lättare att lagstifta om jobbskatteavdrag och företagsskatter så får vi inte förblindas att tro att det är här välfärdens kärna ligger. Jag är övertygad om att våra möjligheter att leva värdiga liv är kopplat till vår tilltro på vår egen förmåga att tillföra något båda för oss själva och för våra medmänniskor och vår vetskap att andra kommer till min hjälp när jag är i nöd.
Utan detta vittrar det vi idag känner till som vårt samhälle ner till intressegrupper, klaner och lätt förklädda rövarband. Och då hjälper det inte med ett ytterligare skattereformer.
Det vi nu står inför är inte ett teknikskifte men väl ett tankesprång lika omvälvande. Från det själklara synsättet att öka konsumtionen som vägen att nå välfärd till det nya sättet att se på välfärd där ett rikt liv inte värderas i konsumtionsmöjligheter utan i relations möjligheter
Risken menar jag ligger inte att byta fokus på vad som det innebär att färdas väl genom livet . Risken ligger i att det kan ta lång tid att få oss att tänka på nytt vis. Så lång tid att våra barn erbjuds en svårare värld att leva i.
Jan-Eric Eriksson, Skellefteå