Många som argumenterar mot invandringspolitiken hänvisar till en utredning av kostnaderna som gjorts av nationalekonomen Jan Ekberg.
Nettokostnaden brukar anges till 40–50 miljarder kronor per år. I den högre siffran är kostnaden för försvaret även fördelat på invandrarna, vilket kan tyckas lite märkligt.
Vad jag förstår måste övriga offentliga utgifter vara inräknade i siffrorna (skola, sjukvård, vägar, offentligt byggande etcetera). Det känns tveksamt om detta ska räknas som en kostnad för invandringen och hur den i så fall ska fördelas. De fasta kostnaderna blir inte högre om de fördelas på fler människor, tvärt om.
Då jag ifrågasatt hur siffrorna i utredningen används i debatten har jag gått igenom den nästan 100 sidor långa rapporten.
Vad man kan läsa ut av rapporten är att skillnaden i de offentliga kostnaderna är väldigt liten mellan infödda och invandrare.
Invandrarna är 16,4 procent av befolkningen (2006) och står för 15,9 procent av kostnaderna. Tvärt emot vad de flesta påstår är alltså kostnaden lägre för invandrarna.
Skillnaden ligger på intäktssidan. Där står invandrarna för 12,3 procent av intäkterna.
Utredningens egna slutsatser av materialet är att invandring av människor i arbetsför ålder är en tillgång för ekonomin, men det hindrar inte att invandringens ekonomiska konsekvenser är en omstridd fråga.
”Inte minst har en diskussion på skakig grund förts om invandringen förbättrar eller försämrar de offentliga finanserna”, skriver utredaren.
Slutsatsen är att effekterna på de offentliga finanserna varit relativt små samt att varken ökad eller minskad invandring är lösningen för en framtida ansträngd offentlig ekonomi.
Invandrarnas integration på arbetsmarknaden pekas ut som den helt avgörande faktorn för invandringens effekter på de offentliga finanserna.
MolNet