Foto: JESSICA GOW / TT.
Mitt västerbottniska hjärta blöder. Nu är Torgny Lindgren borta. Han fanns där så självklart och sträckte försiktigt fram handen och höll fram den västerbottniska själen och lät oss väl smaka.
Han fyllde en luftballong med språket, tonfallet, innerligheten, långsamheten och lät allt detta lyfta från marken och föras ut över Sverige och världen och tog oss med ned på jorden, in i fattigdomen, in i den västerbottniska livsandan.
Hur kunde vi västerbottningar ta honom så för givet? Han skulle ha fått tillbaka så mycket, mycket mer än vad han fick.
Nu är han borta, men då finns han plötsligt här så mycket starkare och tydligare än förr.
Mina starkaste minnen från hans böcker var när han på sanatoriet blev friskförklarad och plötsligt stod inför den skrämmande verkligheten utanför.
Han ville trots att han var frisk stanna kvar i tryggheten. Detta känner alla igen som befunnit sig på en institution en längre tid. En institution som man kanske inte gillar, utan rent utav hatar, men det är den enda trygghet man känner till och allt annat känns ändå värre än att stanna.
En annan igenkänning är min egen barndoms kvinnor. När jobbet med matlagning och jordbruket hade tagit på ryggen, så att det var nödvändigt att få vila, satte sig kvinnan på en stol och fortsatte med jobbet medan hon, som hon ofta sade, ”vilade sig ett tag”. Sedan fortsatte hon att skala potatis och morötter.
Vilken tur vi har vi eftersläntrare som tog Torgny Lindgren för given, att vi ändå kan fortsätta lyssna på hans magnifika inläsningar av hans egna iakttagelser som han fångat och förevigat.
Torgny Lindgren hade som barn TBC. Han orkade inte ”ta i” som kraftkarlarna runtomkring honom och kanske var det TBC:n som bidrog till att han fick tid att hitta ordet.
Heder och tack till Torgny Lindgren från en Burträskare i förskingringen. Länge leve hans litterära verk.
Monica Fredriksson, Västerås
