Jag är en ensamstående kvinna på 89 år.
Hade några dagar känt mig hängig med feber och frossa. Hemtjänsten tyckte att jag såg ganska dålig ut. Hon ville ringa ambulansen, men jag tyckte att jag skulle klara mig över helgen. Det tyckte inte hon, så hon ringde ambulansen direkt.
När ambulansen kom var jag fullt påklädd, med hjälp av hemtjänsten, och stod vid rullatorn. Den manliga sjukskötaren frågade om jag kunde gå. Jag svarade ”ja, med lite stöd.”
Han svarade att de inte hade plats med rullatorn. Han bad chauffören bära ut båren och sa: ”Hon ska gå jag ska putta på baki.”
Sedan kom frågan: ”Tycker du att det är nödvändigt att ta ambulansen när du kan gå?”
Vi tog hissen ner till utgången där ambulansen stod, skötaren öppnade en dörr på långsidan. Jag kunde inte stiga in utan trappsteg eller handtag. Han lyfte upp ena benet och puttade upp mig i ambulansen. Sedan skulle jag sitta på någonting som var jättekallt, som järn.
Då bad jag att få något att sitta på, men då blev jag bara lyft längre in. Inget ryggstöd och fötterna nådde knappt golvet.
Var detta verkligen en ambulans? Men så såg jag båren, med täcke och filt, som jag inte kunde komma åt.
Jag svalde förtreten och önskade att resan snart var över. Då jag hade över 38 grader i feber och frossa så ville jag bara komma in i värmen.
Jag fick frågan om ambulansskjutsen var nödvändig.
Då undrar jag, är detta ett värdigt sätt att behandla gamla människor på?
Ansvariga ber jag ser över detta så det inte drabbar någon fler.
Kränkt patient