Ove Forsman har lärt sig sin socialdemokratiska läxa. Utantill. Han kan rabbla den i sömnen. Men den hindrar honom från att med ett enda ord beröra det riktigt intressanta med min insändare ( se länk nedan) 12 januari: betongpolitikers både skrattretande och sorgliga oförmåga att ens föreställa sig klokhet hos någon annan än dem själva.
”Men alla verkar inte ha förstått vad klokhet är och vad som krävs för att sköta ett land.” Så skriver Forsman 22 januari, tydligen stolt över att höra till ”de kloka”. Jag anar inte ens skymten av ödmjukhet och ärlig vilja att ta till sig av andras åsikter.
En gång spände Göran Persson, rent logiskt den klokaste av de kloka, ögonen i mig och alla andra tv-tittare. ”Det förstår ju var och en!” fastslog han i en ytterst kontroversiell fråga. Nej, ”var och en” förstod det inte, bara han själv, Ove Forsman och andra redan frälsta.
Forsman har som inflyttad ”aldrig upplevt ett gnälligare folk än just Skelleftebor”. Jo, nog har Skellefteborna blivit gnälligare sedan han flyttade hit.
Han har själv dragit upp statistiken genom att ofta och idogt förvåna sig över att någon har mage att ifrågasätta beslut som vi inte gillar, att vi inte förstår vårt eget bästa, bara han.
Att tänka maskinmässigt, reflexmässigt och robotaktigt har inte ett dugg med klokhet att göra.
Det finns inga kloka robotar. Och inga ödmjuka heller. Ibland vågar de inte ens begrunda det tänkvärda i insändare.
Cogito ergo sum